Fidelis funderingar

Julhelvetet

2011-12-19T00:02:00.002+01:00

Hos sonen och mig är det tyst.
Vi lever ett märkligt liv han och jag.

Hos oss har ingen bakat lussekatter eller pepparkakor.
Julstämning, vad är det?

Glögg har jag inte haft råd att köpa.

Jag vill inte ens ha någon jul i år. Vill mest sova förbi eländet.

Låta de trista dagarna, som bara påminner om det futtiga och fattiga liv vi lever, försvinna som hade de aldrig funnits.

Hela julfirandet känns fullkomligt menlöst.
Jag har inte råd med det.
Vill inte vara med om det alls.

Låt mig försvinna från dessa dagar. Please

tre veckor

2011-12-15T22:51:00.003+01:00

och jag har talat med en enda verklig person. en människa. livs levande.

fantastiskt.

jag är grymt tacksam för de fem minuter jag fick av någon slags mänsklighet.

fem jävla minuter på tre hela veckor.

jag är lyckligt lottad.

Inget spelar någon roll

2011-12-11T11:51:00.003+01:00

Jag har gått runt länge nu och gjort det folk förväntar sig.

Klistrat på ett leende, spelat glad för att ingen ska tycka att jag är jobbig och trist.
Jag har hållt tyst om allt. Inte en enda gång nämnt hur jag känner det, hur jag mår eller om jag är ledsen och ensam.

Inte en enda dag har någon orkat fråga, orkat byr sig. Nä för om man håller käften blir alla så jävla nöjda, då är ju allt bra, eller hur och man slipper bry sig om sin medmänniska.

Aldrig i helvete mer att jag kommer berätta om mig, mina dagar eller annat.
Det tjänar inget till. Inget förändras hur man än gör.

Tystnad och hyckleri det är tidens melodi.

Håll käften och var glad!

Ja ja, det är så det får bli och mina tankar, mitt hopplösa liv och min sorg, min ensamhet den håller jag för mig själv. Tyst ska min mun vara. Tyst för gott. Jag kan också spela teater!

Endast här på bloggen, det enda ställe där jag kan skriva precis det jag känner, endast här finns jag. Allt annat är och förblir tystnad.

Så slipper jag åtminstone bli besviken på det totala ointresse gällande min person och mitt liv.

Så blev det söndag.

2011-12-11T11:31:00.003+01:00

Och inte fan är det så mycket bättre än lördag!
Jag läste alldeles nyss om någon som städade för att slippa tänka.
Det gjorde jag igår. Städade överallt för att hålla tankarna och tiden i schack.
Det lyckades en stund, så länge jag höll på. Ingen kan städa en hel dag eller en hel kväll.
Det blir färdigt och sedan ramlar verkligheten över en igen. Som en rejäl käftsmäll. En spark rakt i magen så man tappar andan och sitter kippande efter luft med tårarna rinnande längs med kinden.

Pissliv!

Idag är det alltså söndag och inget är förändrat. Allt är samma. Samma trista menlösa liv
utan substans, utan värde, utan allt.

En dag då tankarna återvänder på ett snyggt slut. Slut på allt.

Jag skulle önska att det någon jävla dag fanns en enda riktigt människa som verkligen undrade på riktigt hur jag har det, hur det går, hur jag mår, hur jag står ut och som sedan också orkade lyssna till svaret.

Det finns ingen som gör det. Ingen!
Och det gör ensamheten så mycket värre och så mycket svårare att leva med. Vetskapen om att ingen bryr sig, ingen lyssnar och ingen frågar med ärligt intresse.

Dagens höjdpunkt, eller som positivivrarna skulle säga, dagens lilla guldkorn, får väl bli en promenad men det har jag ingen lust till. Tystnaden och ensamheten blir bara mer påtaglig när jag går längs med vägen som en idiot med ensamhets-stämpeln fastbränd i pannan.

Till råga på allt så är det snart jul. Jag har inte råd att fira jul. Har inte råd att köpa någon julmat och ännu mindre har jag råd att köpa någon julklapp till mina barn. Lönen jag får strax före julafton ska ju dessutom räcka en vecka längre än vanligt.

Så nu får jag helt enkelt säga åt de två barn som firar jul med mig att det blir ingen julmat i år. Vi får äta något vanligt som inte kostar för mycket. Och det blir inte en enda liten simpel julklapp heller. Kanske kan jag köpa lite godis i alla fall men just nu har jag mest lust att sova mig genom julhelvetet och slippa allt som har med jul att göra.

Jag vill fan inte fira det alls längre.
Det gör bara ont.

Idag vill jag mer än vanligt försvinna från detta meningslösa liv!

Lördag.

2011-12-10T11:45:00.001+01:00

Ja ha. Och?

Vem fan bryr sig?

Ingen, allra minst jag.

Det är bara ännu en dag som ska gå.

I tystnad.

Utan röster.

Utan något att göra.

Utan allt.

Lördag. Skit samma.

Man kan alltid tröstäta.

2011-11-04T11:43:00.001+01:00

Kväll och nästan natt

2011-10-30T22:28:00.003+01:00

Så var denna helgen nästan över. Jag drar en lättnadens suck samtidigt som jag bävar för veckan som kommer.

Räknade ut att denna månad har jag träffat människor tre gånger, dvs människor utanför arbetet. Min dotter två gånger och den enda vän jag har, en gång. Tre gånger på en hel månad. Herre gud så sjukt livet blivit. Så fattigt på alla plan.

Det är tomt på samtal av värde i mitt liv. Det är tomt på det mesta.
Är det så märkligt då att man finner det otroligt meningslöst, att tankarna på att försvinna växer mer och mer?

vad är det för mening med att vakna upp varje dag till det här? Jag ser ingen mening med det.

Jag ser ingenting mer än en ändlös räcka av meningslösa dagar och timmar och jag känner mig fullkomligt urgröpt, urholkad och tom. Jag känner mig meningslös och obehövd.
Som om jag inte har något att tillföra någon alls. Och jag måste alltid hålla käften om hur jag ser på livet och hur jag mår i det.

Jag måste alltid klistra på det där tunna leendet, gå rakryggad och låtsas, varenda jävla dag låtsas jag för att inte irritera någon, för att inte göra någon besvärad och obekväm.

Varenda dag, se ut som de lyckliga, de som har något att leva för.

Till vilken nytta? Inte är det för mig i alla fall.

Inget är för mig.

Denna helg har varit överjävlig. Så grymt ensam och lika grymt rastlös har jag vandrat runt i lägenheten utan att lyckas finna på något som skingrar tankarna och hopplösheten, vandrar runt mellan rummen och datorn.

Lediga dagar som skulle njutas har varit en ren plåga och ångesten över livet har värkt hela tiden. Livet som bränner och svider som eld, som endast gör ont, som aldrig, aldrig känns meningsfullt.

Denna helg har jag velat försvinna mer än vanligt. Det är en gåta varför jag inte gör det.

2011-10-30T19:43:00.000+01:00

ibland finns det ingen ork

som nu

Söndagskänslan

2011-10-30T10:21:00.000+01:00

Tom och meningslös.

Inget annat.

Bara så tröstlöst.

Sanningen ingen vill höra.

2011-10-29T21:05:00.003+02:00

Jag stängde ner den här bloggen för ett tag sedan. Stängde ner och stängde in allt.
Tryckte undan varenda liten ful känsla som ville sticka fram.

Allt det som aldrig går att tala om. Det ingen vill lyssna till. Det ingen vill höra.
Jag stängde in allt som går att stänga in, klistrade på ett jävla smile i ansikte och stängde.

Det funkar inte. Inget blev ju bättre av det.
Jag skriver här enbart för min egen skull. Skiter högaktningsfullt i vem som läser eller inte gör det.
Bryr mig inte om ifall någon kommenterar eller tycker något. Jag skiter i det!

Jag skriver för mig. För att inte gå sönder fullständigt. För att kanske, kanske behålla en gnutta ork, för att stå ut med detta vidriga skitliv. För att inte dö fast jag oftast tycker det hade varit det allra bästa.

Jag skriver fan ta mig för att orka leva en dag till och en dag till och kanske ännu en. För att orka med det själsbefriande arbetet jag har, arbetet som inte ger mig ett enda dugg, arbetet jag numera vantrivs med och jag skriver för att orka med att ständigt vara ensam, veta att telefonen aldrig ringer, för att slippa känna hur väggarna faller över mig och jag skriver för att bringa någon jävla slags ordning i ett liv som stinker.

Jag skriver inte för att du eller du eller du ska finna något vackert här. Det här är inget annat än den pissiga sanningen. Pissiga sanningar doftar inte rosor och lavendel. Pissiga sanningar stinker illaluktande och kan du inte ta det så klicka dig vidare. J
Jag skriver för att jag hatar livet. Mitt liv. Hatar varenda liten äcklig dag som ska levas. Hatar varje vidrig kväll där ensamheten är det enda som känns och jag hatar alla lediga dagar för att tystnaden är det enda jag hör.

Jag skriver för att livet är så totalt meningslöst, så fullkomligt tomt och dött. Jag skriver för att inte bli galen på riktigt.

Jag skriver för att jag måste. Måste orka och fast jag inte ser en enda ljusning någonstans så vakanar jag varenda morgon till ännu en menlös dag. Till tysta tommar timmar som inte kan fyllas.

Till total meningslöshet.

Jag skriver för att jag trots allt lever, andas och står på benen. Fast jag inte vill.

Det finns ingen mening kvar längre. Bara en räcka tomma dagar som ska genomlevas. Bara död tid. Tom tid. Bara sorg och ledsamheter, bara ångest och rädsla. Bara väggarna som kryper närmare, som suger syret ur rummet och får mig att kippa efter andan.

Bara e n s a m h e t ...

Jag skriver för att stå ut och helt enkelt inte skjuta skallen av mig.

Jag skriver för att jag hatar att leva.

Frågor på det?

Jag vill inte dö,

2011-10-29T14:19:00.000+02:00

... jag vill bara inte leva.

Herre Gud så sant det är.

Önskan

2011-07-31T15:07:00.002+02:00

Att jag inte vore så feg.

Då skulle jag slippa detta meningslösa liv.
Alla dessa dagar av fullständig tomhet.

Inget fyller mig.
Inget eller ingen finns som ger hopp eller ens en gnutta lindring.

Mörket, det slutgiltiga, det enda som återstår.

Sedan frid.

Absurt

2011-07-26T22:48:00.002+02:00

Det är märkligt ändå, jag kan vara på väg till affären, kan möta någon granne, stanna till ett par minuter, prata lite och jag kan till och med skratta och hela tiden finns tanken där, lite i skymundan men ändå så levande.
Tanken på hur, men allra mest tanken på lättnaden att bara försvinna. Som att andas ut och veta att inte ett enda andetag till kommer att tas varken i smärta eller sorg.

När, finns inte i tankarna för när, det är alltid en dag när sorgen och meningslösheten är för stor.
När vet jag inte men jag vet att jag kommit dithän att tanken inte alls är mig främmande.

Jag ser ingen som helst mening varken med dagarna, kvällarna eller helgerna. Det är så långt bort att det inte finns längre.

Och jag vet allt om att finna ljuspunkter och små halmstrån för att härda ut men varför?
Varför ska jag härda ut mer. Vad är meningen med det?
För att tillfredsställa andra?
Nej, det är inte andra som lever mitt liv. Det är jag.

Kanske är det som Ann Heberlein skriver att; Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva men å andra sidan är det en anledning så god som någon.

Tiden betyder inget längre. Inget betyder något. Jag betyder inget.
Jag är redan död.

Avsked

2011-07-24T18:17:00.001+02:00

Det bråkar inuti
mer än vanligt

jag tänker mig
ett avskedsbrev

lugnt och sakligt
ta farväl

bara så

jag tänker mig det

dagarna är inget värda
längre
tiden betyder inget alls

?

2011-07-24T17:21:00.000+02:00

När man är så ointressant att man nästan inte syns
finns det någon mening då?

Idag

2011-07-23T18:35:00.002+02:00

Äcklad är ordet.
Dagens känsla sprungen direkt ur ensamhet, tomhet och rastlöshet.

Och meningslösheten sprider sig som en eld genom kroppen.

Finner den inte. Meningen med allt det här.

Obehövd. Oälskad.

Bara sjukt rastlös och lika sjukt ensam.

Finns det någon som kan kalla det här livet för värt att leva?

JAg kan det inte. Verkligen inte.

Dags igen

2011-07-17T16:24:00.002+02:00

I morgon börjar arbetet igen.
Jag har haft flera veckors semester.
Jag har gjort i det närmaste ingenting.

Inte badat.
Inte solat.
Inte upplevt något direkt.

Mest har jag suttit i ensamhet på balkongen
och funderat vad i mitt liv som är något värt.

Jobb igen alltså. Inte är det särskilt upplyftande heller.

Då kommer frågorna; Vad har du gjort på din semester då? Rest? Hittat på ngt kul?

Med tanke på att jag har förbannat svårt för att ljuga så blir det knepigt.
Sanningen vill ingen höra eller lyssna till.

Ordtom

2011-07-15T12:04:00.002+02:00

Jag skriver inte mycket här.
Finns inte mycket att orda om.

Sommaren har hunnit mer än halvvägs.
Jag är tom och ointresserad.

Semestern har varit ganska trist och menlös.
Promenader och innesittande.
No money och inget sällskap.
Jag förundras över mig själv. Hur jag inte går i bitar.
Hur jag står ut och överlever ensamlivet och tomheten som skriker.
Dag efter dag.
Jag fattas liv.
Men livet fattas inte mig.
Uppenbarligen.

En sak tänker jag på.
Hämnden.
Ljuva, ljuva tanken.
Att en dag kunna ge igen. Få någon att känna samma smärta,
samma utsatthet och samma maktlöshet.
Jag skäms inte för det.
En dag blir det så.
Jag bidar min tid och vet när det är dags.

Snart

Helg, förbannade helg...

2011-06-23T11:45:00.004+02:00

I morgon är det midsommarafton.

Mysigt och roligt tycker de flesta.

Det tycker inte jag.

Det blir det bara ännu en helg som ska glömmas bort och helst försvinna
fort som fan.

Här blir det varken glatt och trevligt umgänge och än mindre någon midsommarmat.

Och nu tänker de flesta att man kan ju göra det lite mysigt för sig själv och på så sätt
ändå mana fram lite av den där midsommarkänslan.

Visst, men har man gjort det ett antal gånger, ett stort antal jävla helger, så skapar det till slut en fadd smak i munnen och rullgardinen åker ner med en smäll.

Så därför... bye bye midsommar. Denna dag och afton raderar jag ur almanackan.

Ingen sill o potatis. Inga jordgubbar. Ingen grillning framåt kvällen. Inga skratt och inga samtal.

I morgon dränker jag endast sorgerna, fattigdomen och ensamheten med hjälp av några glas vin och lurar mig lycklig för några timmar.

Bye bye midsommar

Kunskaper, dessa förbannade kunskaper!

2011-06-13T11:48:00.003+02:00

Man ska aldrig vädja till någons samvete.

Det blir så svårt när man tvingas upptäcka att den inget har.

Mandolinen är såld. Jag fick inte särskilt mycket för den men dock en påfyllnad i den tomma plånboken med några hundra.

Nu hoppas jag bara att någon vill köpa de andra två instrumenten. Det skulle rädda större delen av denna månaden för sonen och mig.

Överleva eller bara självdö?

2011-06-13T09:08:00.002+02:00

Tiden är svårare än vanligt.

Säkert är det ord jag skrivit förut och det är ibland på det tragiska viset att saker och liv kan bli värre än vad det var förut.

Jag har tvingats lägga ut mina instrument till försäljning. Det svider och det svider ordentligt.

Min älskade gitarr och min fina tvärflöjt måste bort för att vi ska få mat på bordet och kanske ha råd att köpa en glass eller åtminstone känna att det är sommar hos oss också.

Den gamla mandolinen jag fick som gåva såldes i helgen. Den ska jag skicka idag.

Det är bara saker men det finns saker i livet som betyder något.
Gitarren betyder väldigt mycket.

Men ibland har en liten människa inget val...

Patetisk överhettad idiot!

2011-06-07T21:19:00.003+02:00

Ungefär så känner jag mig. Nu. Just nu och säkert ett antal dagar framåt också.

Överhettad, för att temperaturen i min stad varit mer än lovligt hög och svetten har fått kläderna att klibba som en blaskig andra hud. Irritationen har givetvis kommit smygande och förpestat tillvaron
och inte nog med det, livet i sig är ju ingen större hit på något plan så det där med glädje och trivsel under dagen har absolut fått ge vika för surmulenhet och annat trist.

Livet är ett tragiskt helvete. Trist och menlöst.
De få dagar då jag lyckas lura mig själv lite lycklig eller åtminstone en smula happy, är inget annat än ren överlevnadsinstinkt och räknas liksom inte.

Ja gud, som jag sa till min moder långt bort, så är livet så pass meningslöst att det finns endast tvä vägar att välja.

Leva vidare eller ta klivet rakt in i det slutgiltiga mörkret.

Så det lockar ibland, det sista alternativet, men jag säger som en kvinnlig författare gör i titeln till sin bok...."Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva."

Lördag, förbannade lördag.

2011-06-04T09:42:00.002+02:00

Att vara fattig är hemskt, fruktansvärt och jävligt plågsamt.

Att vara fattig och ensam är tio gånger värre.

Jag tänker på döden.
Som en vila bort från allt.
En sömn utan svårigheter.

Vad är meningen med att leva så långt borta från allt?

Vad är meningen?

Jag vet inte. Jag vet ingenting.

Pang!

2011-06-02T17:47:00.001+02:00

Jag är så ensam och rastlös att jag överväger att skjuta skallen av mig.

Men jag har inget att skjuta med.

...

2011-04-30T23:56:00.002+02:00

Det är svårt nu.

Skit samma.

utan allt det de allra flesta har i livet
kärlek, värme, en gnutta hudkontakt,
intressanta och givande samtal mm

människor
var är ni?

Skit samma
jag biter ihop tills käken rämnar
och börjar om
börjar om
börjar om
börjar om

Lägre än en sjunken båt

2011-04-12T16:59:00.003+02:00

Ibland tänker jag att det allra bästa vore att bara lägga sig ner och dra en sista suck och sedan somna för alltid.

Ibland tänker jag att det vore så skönt, att slippa allt, bara få vila, få ge upp och aldrig mer vara med om något av det jag ständigt är med om.

Ibland tänker jag att livet är alldeles för svårt att leva.

Så är det

2011-04-10T22:57:00.002+02:00

Jag vänjer mig mer och mer

vänjer mig av med människor

och snart kanske redan nu

är jag avvand

det gör inte så mycket just i kväll

Jag har ett hål i hjärtat

2011-04-04T18:06:00.001+02:00

Det mest fruktansvärda i livet mitt

är ensamheten

Det näst fruktansvärda i livet mitt

är att ingen förstår hur det är

Dagen

2011-04-02T09:54:00.003+02:00

Sonen sover och jag dricker kaffe. Dagen lång ligger väntande och jag har inte en endaste liten aning om vad jag ska göra med alla timmarna.

Regnet hänger i luften men en promenad ska jag försöka få till. Sedan inget.

Ingenstans att gå. Ingen kommer hit. Endast tystnaden talar.

Det blir en lång dag idag.

Inte mycket...

2011-03-28T20:22:00.003+02:00

... blir det över denna månad när räkningarna är betalda. Det är med ett skälvande hjärta och en inre kramp/kamp som jag fyller i siffror o annat på bankens hemsida. Slutsumma är skrämmande svart och jag vet alltför väl att denna månaden som ska gå kommer att bli mycket plågsam.

Det är vid sådana här tillfällen jag måste mota bort lusten att åka tvärs över staden och klippa till den idiot som satte mig och barnen i en ohållbara situation...men jäklar så skönt det hade varit att bara få krossa honom som den äckliga lilla kackerlacka han är!

Men jag är ju så laglydig och snäll att jag stannar vid tanken... lite skönt det också.

Insikten

2011-03-06T23:05:00.002+01:00

Ok, det är så här det kommer att vara.

Ingen förändring.

Tomt. Tomt och så lite tomhet till.

Fyll på fyll på

det ekar så ensligt

i rummen

av stegen

av ordlösheten

och tystnaden ekar högst

slår mot väggen

slår mot golvet

studsar upp i taket

och slår mig sönder och samman

shh shh shh

Känslan

2011-02-16T17:13:00.003+01:00

När det känns som om man ingen har
gör det ordentligt ont

ett urgröpt hål i hela kroppen
ett snitt rakt igenom allt
som alltid värker och svider

ett hjärta som slår
för inget alls
mer av vana och tvång

när det känns som om man ingen är
försvinner livslusten och glädjen
och meningen med allt syns så långt bort

när allt det känns
vill jag inget känna

Långsam lördag

2011-02-12T14:38:00.004+01:00

Nej, jag vänjer mig aldrig vid ensamheten. Bär den oftast i kraftlösa armar och hukar under tyngden.

Det är lördag och solen skiner vackert därute. Eftermiddag och många, långa timmar att slå ihjäl.
Rastlösheten och ensamhetsångesten sliter i mig idag.
Sorgen knackar på och alla tankar om uselhet, värdelöshet, osynlighet och annat skräp väller fram.

Ensamhet. Det är ett jävla ord som skaver varje dag men allra mest under helgerna.
Ensamhet, då är man ingen.
Ingen bryr sig om hur du har det eller vad du gör.
Ingen frågar dig om ni ska hitta på något eller bara ses en stund.
Ingen vill ta en promenad tillsammans, en fika eller något annat.

Ensamhet, då är telefonen död och ingen ringer bara för att få höra din röst en stund eller berätta något roligt.

Ensamhet med tre futtiga tvkanaler. då vet man att inget finns under de långa mörka kvällarna.
Ensamhet, det är glo genom fönstret och veta att ännu en ensam promenad i solen mäktar man inte med för man bär en osynlig men dock kännbar skylt som blinkar oavbrutet...ensam...ensam och ensam igen.

Ensamhet.
Fy fan vad jag hatar det.

Alltid Alltid All tid

2011-02-06T15:34:00.001+01:00

Alltid vara stark

Alltid bita ihop och leverera

för att inte bli en av dom som somnat.

Vi kommer nog till himlen bara vi står ut.

Hur orkar du...

2011-01-31T10:07:00.002+01:00

... säger hon som är mitt upphov, när vi talar i telefon en kväll.
Och jag har inget svar på det men kanske är det bara så enkelt, så simpelt mitt i all skit att
jag, trots kampen för att överleva, också ibland lyckas leva eller åtminstone känna lite svagt att jag lever.

Det krävs inte så mycket för att jag faktiskt ska bli glad och känna något som liknar tillfredställelse, lite förnöjsamhet och svagt sus av lycka.

Det är för mig positivt och det gör också att jag trots svärtan, hela tiden går vidare. Orkar slåss mot tiden som gör illa och mot all skit som skapades på grund av en enda människa.

Det som gör ont, det är så mycket, det kan vara dotterns ord; Varför kan det aldrig bli bra, bli bättre? Varför ska alltid vi drabbas av all skit?
Och det finns ju inga svar på det men jag sa ändå; Det SKA bli bättre! VI SKA se till att det blir bättre på något jävla sätt så ska vi det. (ibland är det så himla skönt att svära..:)

Vi har varandra och det är jag ofantligt tacksam för.
Och fast jag står otroligt ensam i livet, fast jag inte har någon att dela mina tankar med, skratta med eller vad som helst, så har jag alltid barnen.

Det räcker inte, det räcker inte alls, en människa behöver mer än så i livet, men jag är ändå tacksam för det...

Måndagstanken

2011-01-24T16:55:00.002+01:00

Rullgardinen nerdragen allt ljus borta
mörkret tungt och svartare än någonsin
upgivenheten tröstlösheten ensamheten
bristerna bristerna bristerna och föraktet

allt jag kan tänka
räcker det inte med att man orkar leva
måste man vara glad också?

Dagar som idag

2011-01-15T09:58:00.003+01:00

Det är lördag. Jag sitter vid datorn, läser tidningen, den lokala och ganska menlösa tidningen, surfar lite och låter morgonen gå som den vill.

Jag har inga planer mer än en bokad tvätt-tid. Har inget bestämt med någon. Inga besök som väntas och ingen att besöka.

Mitt liv. Så ser det ut. Men jag är ledig och det är jag ganska nöjd med.

Lördag. Det är en dag med en lite aktiv känsla. För de flesta. Lördag, det är då det händer saker och det är då man gör något. Något annat än arbete.

Lördag för mig innebär så ytterst sällan något av ovan. Lördag här och just idag innebär en enda hållpunkt. Tiden i tvättstugan.

Sedan ska timmarna gå och jag ska på alla möjliga och omöjliga sätt försöka hålla ensamhetskänslan och helgdeppet borta. Det funkar sällan men jag försöker tappert varenda helg.

Det värsta är att jag varenda helg känner mig som om jag befann mig i en öde stad där ingen annan levande fanns mer än jag. Där mina steg ekar mot tomma gator och trottoarer, där mina rop efter liv sakta dör bort, hörd av ingen...och där jag till slut inser att ensam är jag i världen och jag kan aldrig förändra det.

Minnen i mitt nu

2011-01-13T19:43:00.003+01:00

Jag kommer hem från arbetet. Byter genast om till ett par sämre byxor än de jag haft på mig under dagen. Tar på mig ett par jeans med stora hål i i grenen. Rejält utslitna men ganska sköna, fast så brukar det ju vara med ett par gamla jeans. De blir bäst ju äldre dom blir om man bortser från ev hål då förstås.

Varje dag jag gör det här tänker jag på min gamla slitna skinnjacka. Den som fick hänga med i tio långa och nästan lika många kalla vintrar. Så sliten var den att den inte längre gick att knäppa och fodret inuti hängde i ett antal stripiga smala flikar.
Det var många vintrar jag frös och det var många vintrar jag ljög för folk i min närhet. Ljög och låtsades att jag älskade min gamla jacka och ingen annan ville ha.

Så bra blir man på att ljuga när nöden kräver det men varje lögn grävde hål i mig och varje gång jag uttalade orden som inte var sanna gjorde ont och det blev svårare med tiden att upprätthålla lögnen. Till slut begrep ju en idiot att det inte var sant. Men jag ljög ändå och jackan fick hänga med för det fanns aldrig pengar över till mig.

Ensam med tre barn, varav två tonårstjejer, fanns det inte utrymme för kläder åt mig. Det gör det fortfarande inte men för sådär en tre år sedan kunde jag i alla fall köpa en ny jacka och det var med en enorm lättnad jag slängde den andra i soporna.

Varje vinter i den gamla utslitna och isande kalla jackan tänkte jag också på han, direktören som fullkomligt struntade i om barnen hade kläder eller mat. Själv kunde han skaffa ny telefon, nya kläder och resa på semester varje sommar. Den okunnige och den oförstående kommer kanske direkt att ta mina ord som avund men inget kan vara mer fel.
Jag tycker från djupet att det är vansinnigt att pappor så lätt kommer undan sitt ansvar och skulle kunna räkna upp tusen olika exempel på det.

Hade vi verkligen delat på ansvaret så hade också jag kunnat ha en hyfsat varm jacka flera år tidigare...

Ibland

2011-01-12T15:51:00.002+01:00

Ibland vet jag verkligen inte hur jag ska orka en enda dag till, hur jag ska stå ut med bristerna i livet, allt som fattas och allt som gör ont.

I går ville jag nästan dö. På riktigt dö och jag hade inte en aning om hur fan jag skulle orka vidare.
Jag vet fortfarande inte hur. Vet bara att problemen hopar sig. Igen och igen. Vet att som det ser ut i dagsläget så kommer också denna termin innebära att sonen och jag tvingas leva på mitt existensminimum. Två vuxna på ett existensminimum. Han utan pengar. Jag med mitt lilla och det lilla ska vi leva på. Det innebär att varenda månad kommer att gå åt skogen. Det innebär att maten vi får äta kommer att vara kass, urusel och riktigt jävla dålig. Det innebär att ajg kan fetglömma att kunna köpa nya byxor eller något annat i klädväg och gudarna ska veta att jag behöver det.

Just nu äger jag ett enda par hela byxor. Ett par som jag har sparat så länge det går men nu är det tvunget att använda också dom. Jag orkar inte ens tänka på allt det andra jag egentligen behöver köpa men inte kan.

Mitt sociala liv är rent åt helvete men det är väl någon mening med det också för jag hade knappt kunnat ha något sådant med tanke på pengabrist och klädbrist.

Det är mycket som kommer att bli ännu sämre och jag som inbillade mig en dag att det inte var möjligt vet nu att det var helt fel. Det kan alltid bli värre och för mig tycks det vara den vägen jag ska gå.

Jag är egentligen helt slut inuti. Död. Kall och frusen. Jag försöker låta bli att tänka på skiten men det är ganska svårt när man står mitt uppe i det.

Och när jag som mest behöver någon, vän, syster, kompis, vad fan som helst, så finns det ingen.

Ingen.

Så jag sväljer stumt allt och låter det svarta gräva stora hål inuti.

Sväljer och stänger dörren om mig och livet. Stannar där och glömmer att det en gångs fanns något som kallades liv...

Så jävla slut

2011-01-09T19:05:00.002+01:00

Nu har jag hamnat där jag inte vill hamna. Tillståndet där krafterna sinar, ebbar ut och dör.

Jag är trött och sjukt irriterad på allt.

Konsekvenserna av andras korkade agerande drabbar mig. Hårt och kraftfullt.
Jag har inget att sätta emot längre och tröttheten kommer som ett brev på posten. Däckar mig fullständigt.

Trött.

Orkeslös och har inte en aning om vad jag ska göra.

Jag är verkligen otursförföljd.

Slagen till marken, känns det som och idag vet jag inte hur fan jag ska återfå krafterna att orka vidare.

Om jag vore troende skulle jag be till den där som kallas för gud men jag har ingen tro att luta på mot och inget annat heller som kan skänka mig styrka nu.

Jag vet bara att jag måste än en gång bita ihop så mycket det går och hoppas att jag inte rämnar.

Men jag vet inte om jag kan det igen, om jag orkar. För varje gång något går lite, lite bättre så kastas vi alltid fem steg bakåt igen, min lilla familj och jag.

Hur länge orkar man det? Hur fan står man pall alla bakslag?

Jag är slut.

Jag önskar

2011-01-08T22:39:00.001+01:00

att jag visste

varför just jag är så otursförföljd

vilken svart stjärna föddes jag under?

Lördag

2011-01-08T10:41:00.002+01:00

En dag utan mörker men med desto fler tankar.
Somliga lätt ilskan och andra lite lugnare.

Ibland behöver man radera bort lite skit i livet och jag gör det i tankarna.
Svär inombords åt taskigt bemötande eller inget bemötande alls.
Tänker att de där människorna har jag stängt dörren för nu. Det är låst och tillbommat.

Men så det smärtar när det gäller människor man trodde (eller inbillade sig) var vänner på riktigt.

Idag vet jag bättre. Det var alltid på andras villkor vänskapen skulle upprätthållas. Som om jag egentligen var ganska betydelselös och kanske är det just det som smärtar mest, inte frånvaron av riktigt vänskap, utan känslan av att inget betyda.

Men det kommer alltid en dag när man tvingas inse fakta och fast sanningen svider länge så är det ändå bättre att veta.

Det är ont om människor i mitt liv. Fruktansvärt tomt alldeles för många gånger och är man inte tjugefem år och hänger på krogen med ett gäng varje helg, så är man ganska såld när det socialt umgänge.

Det svider. Jo då och det svider ofta... men inte idag. I dag svider inget alls. I dag raderar jag mentalt bort de som aldrig fanns, de som låtsades och de som svek.

Gott så.

Bra för mig.

Kunskap är bra, särskilt när den slutat svida.

Jag trodde att jag var färdig

2011-01-02T18:15:00.003+01:00

Så är det. Trodde verkligen att jag var färdig med mina ord här.
Men något lockar och drar mig hit och det händer att faktiskt att jag sitter tyst,
går tillbaka i tiden och läser mina egna svarta ord.

Inte alls för att vältra mig i självömkan eller för att glida ner i ett svart hål, utan helt enkelt
bara för att se hur livet gått, hur åren försvinner och hur mycket jag fixat. Trots allt.

Julen är över här. Jag drar en lättnadens suck. Det har varit fint och det har varit förbannat svårt.
Jag har en son. Min äldste. Min klippa och livräddare många gånger.

I år när fattigdomen varit värre än vanligt har han, en av mina stoltheter, betalt för allt. Mat, dricka, godis, vin och goda ostar.
Inget fattades. Och jag har som alla andra fixat till, lagat mat, slängt in en jansson i ugnen, griljerat skinka och annat. Allt har han betalt och jag vet hur jävla lyckligt lottad jag är som har honom.

Samtidigt känns det så sorgligt och så fel, inte att han hjälpte till men att han stod för allt som hör julen till och det hugger till i ett sargat mammahjärta som själv vill ge, som själv vill få vara den som ger till barnen hur vuxna de än är.

Det svider fast jag vet att han har råd men det blev jul och vi, min lilla familj och jag var tillsammans på julafton. Ett par av barnen sa en kväll med allvarliga röster; "det finns någon därute som förlorat" och fast jag vet hur mycket jag förlorat så finns det en sanning i deras ord. Det finns någon som förlortat och jäklar vad jag bjuder honom på det.

Julen är över och här sitter jag och skriver inte fullt så svarta ord denna mörka vinterkväll. Till och med en sådan som jag får skåda lite ljus ibland.

Till mina senaste kommentarer vill jag bara säga; Tack fina ni, era ord är blommor på en äng för mig och någonstans däribland dansar jag barfota, fri och lycklig.

På återskrivande/Fideli

Innan tystnaden

2010-11-30T18:24:00.002+01:00

Den här bloggen har gjort sitt. Denna min ventil, mitt rop från avgrunden har ingen verkan längre.

Här har jag skrivit och berättat om delar av mitt liv. Inte allt, absolut inte allt. Somligt har stannat och kommer att stanna hos mig och skava där och endast där.
Här har jag blottat de innersta känslorna, här har jag stått ganska naken i mina ord och här har jag öppet skrivit om det som de flesta aldrig talar om. Ensamhet. Utanförskap. Sorg som inte är kommen av någon avliden kär vän eller anhörig utan en helt annan sorg men dock lika kännbar och absolit lika smärtsam.
Här har jag skrivit om min kamp för att överleva. Om livet som inte är. Klart och tydligt har jag klargjort för mina dagar och mitt liv.

Jag är en ensam människa. Jag har inga större förhoppningar om att detta kommer att förändras.
Jag kan inte förändra det oavsett hur många sk positiva tankar jag än tänker, jag kan inte förändra det hur glad o trevlig jag än är på arbetet och tro mig, jag är omtyckt där, men i vår tid och i vårt samhälle räknas inte en singelkvinna i min ålder. En singelkvinna i min ålder blir aldrig bjuden någonstans. Så är det och även om det nu inte är fester eller liknande jag är ute efter så kan den sanningen svida rejält emellanåt, särskilt när man lyssnar på kollegors prat om middagar, fikastunder, fester, resor mm.

Vänner ja, jag är inte ute efter vänner på nätet och missförstå inte nu, jag gillar verkligen kontakten som uppstår via internet men det kan aldrig, aldrig vara detsamma som en verklig människa av kött och blod, det kan heller aldrig ge detsamma som ett riktigt samtal mellan fyra ögon eller fler. Det kan inte heller vara detsamma som att på riktigt göra något tillsammans.
Nätvänner blir "bara" någon osynlig på andra sidan skärmen som skickar virtuella kramar och hälsningar och även om deras ord och hälsningar är nog så värmande så kan åtminstone inte jag stanna därvid.

Jag behöver således mer. Jag måste och vill ha mer än svarta ord på en skärm. Därmed inte sagt att det är fel med den vänskap som ibland uppstår via nätet. Tvärtom anser jag det vara bra på många sätt... men... och det är ett stor MEN, det kan inte utesluta eller ens ersätta riktig mänsklig kontakt. Den jag saknar så det skriker inuti.

När man är i min situation och nu talar jag enbart för mig själv, så faller mörkret tungt vissa dagar och även om jag läser bloggar av olika karaktär så orkar jag inte kommentera alltid och den senaste tiden har jag inte gjort det överhuvudtaget för att den stora meningslösheten har drabbat mig kan man säga. Mina krafter räcker inte till för tillfället mer än för kampen att överleva.

Nu tänker säkert en och annan som kanske läser här att; varför bjuder inte du hem någon då?
Svar på detta är att; jo då det har jag provat ett otal gånger men det är något som alltid måste ske precis vid lönedags för att jag ska ha råd överhuvudtaget att kanske bjuda på något. Än mindre har jag råd att hänga med ut på krogen, bio, teater mm...listan kan göras lång.
Jag lever ett helt annat liv än de flesta kvinnor i min ålder. Jag lovar det är inget liv någon vill ha och det är ett liv som är fasansfullt jobbigt och svårt att leva.
Jag är inte 20 år och kan ringa en polare och fråga om vi ska dra på stan en runda.

Jag är en kvinna med vuxna barn som har helt andra krav på livet och nog är det märkligt att vi som är ensamma inte tillåts ha några krav på livet. Vi ska leta guldkorn och liksom nöja oss med att solen skiner en dag eller att himlen inte ramlar ner. Nåväl, jag nöjer mig inte med det. Jag har haft något annat en gång och vet vad det är att sakna och längta efter det som var ett riktigt liv.
Varför skulle jag nöja mig med sk positivia tankar? Dom leder ingenstans och samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om någon varit positiv under en jäkla massa år, så är det jag. Jag hade inte överlevt annars. Jag hade inte funnits överhuvudtaget.

Nu är jag färdig med den här bloggen. Den ger inget längre. Jag vet inte ens om det har uppfyllt något men vet däremot att det har varit skönt att skriva det som ingen... INGEN, velat lyssna till.

Bloggen kommer att ligga kvar ännu ett tag, till den dag jag har kopierat det jag vill spara.
När den dagen kommer svävar mina ord här bort, bleknar och försvinner.

Jag undrar

2010-11-28T12:04:00.004+01:00

Mer och mer och allt oftare undrar jag vad som är meningen med detta liv?
Vad är det jag ska känna glädje över? Tiden som går till ingen nytta? Dagarna som
sitts av för att inget finns att göra? Tystnaden som skriker högst av allt. Frånvaron av röster, sällskap, gemenskap, samtal, skratt tillsammans? Ensamheten som bara blir värre och värre? Ska jag känna glädje över detta icke-liv som är så tomt att det ekar hånfullt inuti. Eller ska jag bara göra slut på det?

När inget finns kvar. Inget som skänker lust eller liv. När allt som återstår är tystnad och stillasittande.
Jo, jag går på promenader. Ensam. Jag läser böcker när orken och lusten finns. Jag lyssnar på musik och ser på film när rastlösheten lite grand håller sig på avstånd. Jag gör det vardagliga, det triviala, städar när det behövs, lagar mat, diskar och tvättar.
Men om detta är allt som ska finnas i en människa liv vet jag fan inte om jag har någon lust att delta i det livet.

Inget finns kvar.
Inget.
Bara ett menlöst överlevande.

Jag ser ingen mening, lever ändå, men varför?

1:a Advent

2010-11-28T09:19:00.002+01:00

Jag har inte tänt något ljus idag. Det känns så meningslöst och tomt.
Väntar till sonen kommer hem.

Söndag. Många timmar att leva. Jag är för tillfället ganska nollställd. Har ingen lust med något alls.
Ganska vanligt här och ganska vanligt just på söndagar.

Helgen har varit och är tyst, tom och ensam.
Jo då , jag försöker verkligen att hitta på något för att döva ensamheten men jag lyckas sällan särskilt bra.
De är inte alls lätt och ständigt leta efter något att göra, att ständigt vara ensam.

Nu dricker jag morgonkaffet vid datorn. Har läst lite nyheter och det är samma tragik överallt. Våld, krig och elände och så mitt i allt reklamen för alla prylar som månglarna tycker vi ska köpa inför och till julen.

Här blir det ingen julgran. Min plastgran som jag haft i tio år nu drog den sista sucken förra julen. Jag har inte råd att skaffa någon ny. Men det gör faktiskt inte så mycket. Jag har sedan jag uppnådde sk vuxen ålder, tyckt att julgranar är fula...men ändå känns det lite sur för barnens skull.
Nåja, livet är som det är och idag struntar jag i allt vad jul och advent heter och försöker istället mota bort ensamheten och rastlösheten.
Många timmar ska fyllas. Fan vet med vad.

Många...

2010-11-27T19:07:00.001+01:00

patienser på datorn blir det en lång
lördagskväll...

livat värre

ensamt värre

Låt se...

2010-11-27T15:26:00.002+01:00

vad denna dag bidragit med; tidigt uppe, bussfärd till centrum, apoteksbesök för att införskaffa den nödvändiga medicien, pengaångesten härjade och jag funderade vilt på om jag inte kunde strunta i ett par av medicinerna men visste ju såklart att det inte var möjligt.

Köpte lite vin för att lura mig lite lycklig och inbilla mig i kväll att jag har ett liv, ett sådant som de flesta faktiskt har och ja, jag vet att det finns många ensamma precis som jag men det hjälper knappast att tänka den tanken när man ska försöka slå ihjäl en dag och en kväll på egen hand. Ensamheten försvinner inte för att jag tänker att det finns fler än jag därute i den stora vida världen.

Sedan, hem och kaffe. En hyfsad promenad i snöfall. Petar i några ljus i adventljus-staken och suckat ett par varv över den ensamma sysslan. Fixat lite sen lunch som jag tuggade i mig framför dumburken. Lite ljud under måltiden är alltid trevlig även om det kommer från en fyrkantig låda och från människor jag inte känner eller ens vet något om.
Lunchen gick ner men det var varken gott eller särskilt roligt. Matlusten försvinner så lätt i ensamhet.

Diskat. Hängt upp en hylla i duschen. Nöjd över resultatet. Kaffe och så där en tjugo patienser på datorn. (Tack teknikens under för dator och internen, utan detta vore jag såld, död och begraven för länge sedan!)

Nu eftermiddag och fantasin tryter. Lusten att försöka jaga mig själv till tankar och positivism om att jag skulle vara en "sådan med ett liv och vänner som hör av sig" har dött fullständigt.

Utpumpad. Slut och förbi. Trög och trött. Detta liv tar på krafterna. Detta liv gör det så svårt att alltid hålla masken. Ändå är det just det jag måste göra, hålla masken, sanningen är det ingen som är särskilt intresserad av. Knappt ens jag själv.

Nu återstår resten av dagen och en lång lördagskväll. Tre kanaler på dumburken är allt jag har. Har inte råd att hålla mig med de andra och på dessa tre finns inget som direkt lockar mig och jag ju inte heller någon som älskar att ligga utslagen i soffan och dumglo på allsköns program som visas.

Lång är eftemiddagen mot kvällen, längre är kvällen mot natten.

Jag är uttråkad. Helt enkelt och det smyger en liten jävel här i bostaden som väser om ensamhet, osynlighet och rastlöshet.
Telefonen är lika död som den brukar vara. Ingen ringer på min dörr. Ingen kommer oförhappandes förbi och vill bli bjuden på en mugg kaffe eller bara en stunds samtal...

(Tack igen teknikens under för datorer och internet, det lindrar lite även om jag faktiskt nästan är död och kall!)...

Liv. Var har du tagit vägen?

Kväll och ensamhet. Ingen bra kombination när skymningen snart fäller sina persienner och låter mörkret ta vid.
Kväll och sonen har åkt bort med ett par kompisar och fast jag är mycket glad för hans skull så skriker tystnaden mig rakt in i väggen och ensamheten blir så ofantligt mycket tydligare, kännbarare, mer påtaglig och jag får ta till alla krafter som finns för att inte sätta mig i en hörna och dunka huvudet i väggen...

Kväll och jag har fan ingen aning om vad jag ska ta mig till.

Lite klokhet och vishet

2010-11-23T22:20:00.001+01:00

Unni Drougge kläcker ibland ur sig finfina saker

som det här;

"De genuint snälla männen borde liera sig med kvinnorna och gemensamt ta avstånd från den stereotypa mansrollen i stället för att spela macho på samma vis som de råbarkade typerna spelar snälla. Det är bara tillsammans vi kan bryta mönstret."

Tänk om de verkligen gjorde det.
Så fint det skulle bli då...

Plötsligt

2010-11-23T20:53:00.002+01:00

Så slår det mig plötsligt med en skräll som nästan hörs fast jag bara tänker för mig själv.

Jag kan ju inte skriva! Vad håller jag på med egentligen? Inbillar mig att mina torftiga ord här ska kunna bli något, att min sorg och saknad och det märkliga liv jag hamnat i, ska kunna läsas?
Nej, nej, det går ju inte. Det begriper ju en idiot. Det begriper jag och därmed också alla andra...

Jag har läst andra bloggar. Läst andras ord och drabbats av det stora, stora tvivlet. Det där som hugger till envist och väser i örat att inbilla dig inget du arme sate. Och plötsligt, lika säkert som amen i kyrkan vet jag ju hur uselt allt är, och lika plötsligt känns mina ord så menlösa, fattiga och utan värde...

Jag är en tvivlare. Idag. Men skriver det gör jag i alla fall.
Och så gör jag det sämsta man kan göra. Jag jämför och puttar mig själv neråt ett par pinnhål för visst är det så, iallafall om jag lyssnar till den där inre rösten som inget hellre vill än sänka mig, att jag inte alls har någon förmåga att förmedla... något alls... nej, nej...andra kan, men inte jag...

jag bara vill

men ok, jag har aldrig hävdat att detta mitt svarta hål i bloggvärlden skulle vara en putslustig historia

jag har aldrig hävdat något annat än att det här är min berättelse och mitt hål där jag kan sopa av mig lite av svärtan som fyller en del av min dagar

och allt är ju sant

inget är lögn

kanske det räcker så

Ett förmiddagsmirakel

2010-11-23T12:02:00.003+01:00

Kaffe. Jag har lyckats skrapa ihop några kronor extra. Letat i varenda tänkbar vrå där någon liten skimrande krona kunde tänkas gömma sig och jäklar jag fann några, rusade till affären och inhandlade det lilla jag kunde inhandla och det räckte till kaffe och det ligger så fint och skvalpar i magen just nu, flyter vackert i mina ådror och tänk att en sådan simpel liten sak som en mugg kaffe när man inget har kan skänka sådan glädje, sådan lättnad att det grå därute och det än mer grå härinne liksom skingras, flyter bort och det spricker fram ett svagt litet ljus hos en fattig sate som mig...

Nej, jag är inte överlycklig, jag är bara ganska nöjd just nu och det är väl ett mirakel i sig att förnöjsamheten kan infinna sig trots allt. För trots pengabrist, matbrist och annat så gror det alltid ett svagt ljus i närheten och ibland lyckas man helt enkelt vika undan en bit av skuggorna och se ljuset sippra fram...

kaffe... fy fan så glad jag blev och så skönt det känns själva vetskapen att jag har... lite kaffe...

Jag skrev om respons i mitt förra inlägg, trött, låg och deppig var jag i skrivande stund och så blir det när verkligheten tränger sig på lite väl mycket och det är i sig inget som går att undvika för livet är som det är...obegripligt och okontrollerbart alldeles för många dagar...

men nu har jag kaffe och tänker fnissa mig genom resten av dagen, samt fortsätta skrivandet om allt det där som inte är så roligt...

funderar på titel...något bra och slående...något vasst, något som lockar...

nåja, det tål att tänkas på både en och två gånger...

nu ska jag ta en mugg kaffe till

( o pengarna räckte till toalettpapper oxå, något man absolut inte vill vara utan, o frukostbullar till sonen så nu blir också han glad)...

En dag vilken som helst

2010-11-23T10:02:00.001+01:00

Ibland undrar jag varför jag alls skriver här. Det är morgon eller rättare sagt, förmiddag. Jag har lyckats knåpa ihop någon slags frukost. Kaffet är slut. Jag dricker te och är fånigt glad att jag åtminstone har några tepåsar kvar. Dom räcker nog till fredag.

Det mesta är slut nu. Kylskåpet ekar, frysen är ganska tom. Brödet slut samt lite till som man behöver i det vardagliga livet.
Det värsta är att pengarna är också i det närmaste slut. Plånboken fladdrar ganska tom och övergiven. På något märkligt sätt ska jag försöka få de sista ynkliga kronorna att räcka till åtminstone torsdag kväll. Jag vet redan nu att det inte kommer att fungera men jag lurar mig själv en stund till.
Vill inte ta in verkligheten förrän jag har vaknat fullt ut.

Skriva här var det ja. Jag vet inte varför jag egentligen gör det. Responsen är ganska mager och kanske är det just respons jag vill ha eller åtminstone på något sätt göra mig själv synlig.
Jag lyckas inte särskilt bra.

Så då skriver jag för mig själv då och räcker ut tungan åt orden på skärmen.

Jag är här

2010-11-22T21:39:00.002+01:00

Jag är här
kan någon därute se mig

Jag måste alltså...

2010-11-21T22:25:00.002+01:00

... skriva för att inte gå i bitar fullständigt. För att på något sätt se någon mening alls med livet.

Det finns så lite som är meningsfullt, så ytterst lite att jag knappt kan skönja det.

Huvudet i väggen. Pang. Smack och dunk. Som om det hjälper men dagen och kvällen är erbarmligt tröstlös och jag är trött, slut och förbi av en helg som inneburit ... sitta still o glo på väggarna.

Är det ett liv? Vill någon ha det? Jag byter gärna. Nu. I kväll.
Jag vill vakna upp i morgon och veta att allt är annorlunda. Veta att jag lever. På riktigt lever.
Inte som nu, som levande död. Som en ful jävla zombie som alla skyr, som ingen ser, som ingen vill veta av.

Jag vill vakna upp i morgon och ha ett liv. Dagar som känns levande. inte bara måstedagar, jobbadagar och sedan gå hem till ingenting, till tystnad och overksamhet...

om jag kunde

om det fanns en möjlighet

och jag vet ju att det inget finns

att tiden är så här, att jag ska leva i det... men jag vill inte

jag vill verkligen inte det

inte mer

inte en enda jävla dag till

vill inte

Söndagsångest

2010-11-21T21:41:00.002+01:00

Ångest
tristess
ensamhet
rastlöshet
oro
deppig

allt är söndag och allt är inget.

Jag undrar ibland om ni vet hur bra ni har det, alla ni som har någon intill er. Någon att tala med. Skratta med eller bara få vara liten hos ibland.

Och jag undrar om ni vet hur långa timmarna kan vara för den som alltid är i ensamheten? Om ni vet hur ont de gör, hur varje sekund river sönder dagen, hur varje timme blir en inre värk som inte försvinner förrän natten kommer och sömnen blir dagens smärtlindring... ja jag undrar verkligen om ni vet hur det är att rastlös vandra runt eller bara sitta still och tugga läppen blodig för att inget finns att göra och ju mindre man har att göra ju svårare blir det, hur man förtvivlat försöker finna på något som ska göra tiden lite mer uthärdlig och hur tankarna svartnar för varje timme som går...

jag undrar ibland om ni vet hur ont det gör att stå i ett fönster och se livet därute gå förbi, att sedan stänga fönstret och veta att ingenstans finns det plats för mig, att ständigt sakna, att alltid längta och alltid känna den där inre elden slicka kroppen till förkolnade klumpar av sorg

om ni vet hur det är att slutligen tvinga sig själv ut på någon slags promenad för att benen gör ont av för mycket stillasittande och ryggen som värker av den krumma ihopkrupna ställningen som blir i en stol eller i en soffa under för många timmar, och om ni kan förstå hur man sedan smyger ut, blek och tärd med ansikte fullt av sorg och hur man går där med axlarna uppdragna som ett slags skydd för man vet ju att det syns att där, där går en som ingen vill vara med, där går en ensam...

jag undrar ibland om ni vet

hur det känns sedan
när natten faller och ännu en dag förflutit i tystnad
och ensamhet och det enda som hörts under dagen
eller kvällen är de egna tankar som vrålat hela tiden

jag undrar bara ibland
om någon vet

eller förstår

ja jag undrar

inte för att det spelar någon roll men tankarna far i kväll och jag dövar tystnaden med massor av musik, motar bort den ettriga rösten som viskar att allt är slut nu
allt är slut

det är det här du har
du arma människa

jag undrar

Istället för...

2010-11-21T09:57:00.002+01:00

Jag skriver i stället för att dunka huvudet i väggen.

Isället för att slita mitt hår, falla till golvläge och bryta ihop i en flod av tårar.

Jag skriver för att överleva.

Jag överlever.

Jag skriver för att ingen finns som orkar eller vill lyssna.

Jag skriver mig ut och jag skriver mig in.

Jag skriver för livet.

Det är det enda jag kan göra.

Jag skriver för att slå hål på en omöjlig tid, för att finna de lugna andetagen.

Jag skriver för att kunna andas, för att orka gå ett steg till.

Jag skriver för att frånvaron av mänsklighet är alltför stor, för att ensamheten tvingar mig till

att fästa ledan i orden.

Som att synliggöra det onda, det svåra och det mörka.

Jag skriver för att orka leva lite till. För att finna, för att släppa ut och för att tunna ut det svåra.

Orden är mina huvud-dunkningar mot en betongvägg.

Smack. Dunk. Smack.

Orden är mina tårar som aldrig syns.

Söndag idag. Vi har en bit sockerkaka kvar från igår. Den var riktigt god och förgyllde en ensam kaffestund.

Regnet strilar därute idag. Tiden är grå och sur. Novembersur.

Mörkret kommer fort om dagen. Bäddar in tiden i svart och på något märkligt sätt tycker jag det är skönt.

Inga planer för dagen, som vanligt. Bara en söndag som ska rinna förbi ganska obemärkt.

I dag gör det inget.
Det är som det är. När jag behöver det, dunkar jag huvudet i väggen/skriver min leda och sorg över tiden som är alldeles för ensam.

Blodsprängda ögon...

2010-11-20T20:38:00.001+01:00

Lägger patiens på datorn tills ögonen svider.

Lattjo lajbans?
Nix, inte ett dugg men ett effektivt sätt att göra slut på tiden
och trötta ut sig själv.
Sedan sova bort resten. Urholkad. Tömd på allt vad liv heter.

Slocknad.

Fy fan vad jag hatar helger!

Ännu mer lördag

2010-11-20T20:12:00.002+01:00

Sitta still i timmar. göra ingenting för inget finns att göra
när kaffet är urdrucket. TV lockar inte. Utbudet menlöst och
ointressant.
Läsa är jag för låg för.

Så jag sitter bara här och är
en människa ingen vill veta av.

För många timmar att slå ihjäl.
För mycket tystnad att gå i.
För lite värme. För lite kärlek och jävlar vad jag behöver en hand mot min,
en axel att luta mig mot fär här lutar tillvaron alldeles för mycket.
Ett värmande ord. En röst intill. Ett skratt, ett samtal. Liv.

Jag behöver liv för att inte dö själv.

Lördag och en död telefon

2010-11-20T16:50:00.002+01:00

Helg igen. Ångesten över alla timmar som ska levas, river och plågar. Jag försöker så gott jag kan att hålla den på avstånd.

Pengarna är slut på mobilen och det finns inte en chans i världen att jag kan fylla på den före den 27 när lönen kommer. Jag kan inte ens slå min moder en signal, bara för att prata med någon. Än mindre kan jag ringa någon av barnen.

Det blir en tyst helg. En långsam och tyst helg. Fast å andra sidan, långsam och ensam är den ju alltid och det är ju fan att man aldrig vänjer sig.

Nu har vi precis ätit middag, sonen och jag. Disken väntar och sedan när det är klart ska jag baka en sockerkaka till oss. För en gång skull har jag ingredienser hemma och med doften av nybakad sockerkaka till kaffet kan jag lite lättare lura mig lycklig.

Men jag är inte lycklig. Inte ett dugg. Jag är inte ens glad. Gör bara det lilla jag kan för att skapa lite helgstämning här. Lite familjevärme till sonen och mig.

Helgerna är svåra. Det är då man blir så förbaskat påmind om hur andra har det. Liv och umgänge. Vänner och en livspartner. Sonen och jag, vi har vår gemensamma ensamhet. Vår gemensamma tystnad.

I kväll är det en alldeles vanlig trist och fasansfullt lång lördag fast med sockerkaka till kaffet.

Dagens höjdare!

2010-11-14T17:45:00.000+01:00

Att den snart är över.

Allmäntillståndet

2010-11-14T17:16:00.002+01:00

Jag är nog störd på riktigt.

Har säkert kollat mobilen sådär en 10 gånger.

Hur sjukt är inte det?

Så korkad man är.

2010-11-14T13:26:00.002+01:00

Jag vet inte varför jag gör det.
Öppnar mobilen för att se om någon kanske ringt mig och jag kanske
har missat ett samtal.
Kanske har jag inte hört signalen, kanske var jag på toa precis då när det kanske ringde någon. Till mig.
Kanske har ljudet liksom skruvat ner sig själv utan att jag noterat det?

Jag vet inte varför.

Jag vet ju däremot att jag aldrig missat något samtal för inga samtal rings till mig.
Allting fungerar. Ljudet uppskruvat. Telefonen påslagen.
Allt fungerar.

Bara inte mitt sociala liv.
Där är det dött.

Märkligt är det...

2010-11-14T11:02:00.001+01:00

så ofantligt trött man blir av att inget göra och helgvilan som ska vara för återhämtning från
arbetsveckan blir endast en sjuk trötthet och en apati som breder ut sig

jag är sjukt trött idag

trött av overksamhet

i morgon arbete

tack och lov för det

Klokt ordat

2010-11-13T18:45:00.001+01:00

Unni Drougge är ibland riktigt klok.

"Det paradoxala med svek: Man kan bara bli sviken av den man litar fullständigt på."

Nog är det sant och nog är det riktigt.

Jag vet.

Lördag...

2010-11-13T11:02:00.002+01:00

Ledig dag och tom dag. Huvudet fullt av tankar och kroppen full av sorg.
Det blir inte bättre än så här. idag.

Dagen ska bestå av sådant som måste göras. Sedan inget mer.
Så ser de flesta lediga dagar ut. Så ser kvällarna ut.
Tomma. Ekande tomma. Innehållslösa och fruktansvärt tröstlösa.

Jag är för tillfället ganska låg. Luften har gått ur mig och orken/lusten till glädje har försvunnit.
Men dagen måste gå. Tiden måste rulla på och mitt allt ska jag befinna mig, försöka återta lite av
glädjen och livslusten.

Tungt.

Jag mailade min sk syster. Sist jag kollade mailen fanns inget svar. Nu skiter jag i vilket.
Ointresset och tystnade talar för sig själv.
Jag behöver knappast veta mer.

Valet, mitt val är att inte ta mer skit. Försöka att inte låta idioter sänka mig ännu längre ner i det jävla hål jag står och stampar i.

Men jag är människa och det svider.

Det svider att det inte finns någon som vill lyssna. Förstå. Ta till sig det jag behöver prata om.

De mycket få personer som finns i min närhet tycker oftast att det är för jobbigt och svårt. Jo, jag kan förstå dom

men vem fan förstår mig?

Solen skiner nu i min blåsiga del av landet. Det spelar ingen roll. Jag kommer att befinna mig inomhus och slåss mot tiden. Hela dagen och hela kvällen.

De flesta andra har fullt upp med sitt.
Sonen och jag har inget alls.
Men vi lever här, äter middag tillsammans och pratar när de finns något att prata om.
Är man så utan mänskliga kontakter som vi är finns det inte så ofta något att tala om.

Är det så märkligt att man faktiskt tycker att livet är slut?

Nya tider

2010-11-08T20:37:00.002+01:00

Måndag. Arbetsdag.
Jag ville knappt dit idag. Ville stanna hemma och fortsätta...
Började igår med att redigera orden, tankarna och helvetet här.

Började lite grand att forma till, bygga och pussla ihop detta tillsammans med
annat skrivet. Annat svårt jag ännu inte lagt ut här.

Läser och känner hur strupen snörps åt. Känner hur det stramar i käkmusklerna, hur jag blinkar och blinkar för att det inte ska svämma över.

Så overkligt det känns. Så många ord av sorg, ledsamheter och ensamhet.

Det känns nästan som om det inte vore sant.
Men det är ju det. Sant.

Varenda ord är sant. Och det finns fler. Många fler.
Om direktören. Om livet som tog slut och om allt som blev svart.

Det regnar i kväll. Ute i mörkret faller dropparna tunga. På något märkligt sätt känns det hoppfult med ett regn som faller. Det kommer alltid något nytt efteråt. Något börjar växa. Något lägger sig till ro och vilar.

Vilar tills den dag det är dags att skjuta skott och ta fart in i tiden.

Hoppfullt. Ja, så känns det.

Kanske är det just det jag gör nu. Nu när jag sammanställer alla ord. Nu när jag pusslar ihop tiden som var till en bild för andra att se.

Kanske fungera det. Kanske går det åt skogen. Men jag ska i alla fall försöka.

Jag har inte direkt några eller någon som vet eller ens tror på mig. Jag har genom tiden tvingats lära mig att strunta i det.

Strunta i att de som borde finnas inte finns. Jag vet bara att en dag ska jag finnas igen. Med eller utan människor.

Förmiddagstankar

2010-11-06T10:19:00.002+01:00

Idag, när en ledig dag ligger öppen framför mig och kvällen igår gick i samtalets och samvarons tecken, har friden slagit sig till ro i mig och tankarna går lugna bredvid.

Jag tänker, mitt i allt elände som forftarande finns och som ställer till livet, tänker mitt i min fula ensamhet och lika ofta tröstlöshet, att jag har det ganska bra somliga dagar.

En kväll tillsammans med en god vän, ja den enda jag faktiskt på riktigt har, kan stänka guld över hela den lediga helgen, kan få stegen att bli så lätta, kan släta ut bekymmersrynkorna som ristats in i ansiktet, kan skapa ett inre lugn som stannar länge.

Jag skulle inte vilja påstå att jag är lycklig, men jag har lyckliga ögonblick som jag håller fast och sparar. Jag har ett hem som ibland är min borg men som också är min glädje och trygghet.

I ögonblicken av frid, glädje och lycka finner jag de ljuva delarna av livet och vet att jag inte glömmer, aldrig kommer att glömma, det som rev sönder allt men jag låter det inte skymma sikten
trots att ögat ibland blir suddigt av kvarglömda tårar som jag inte låtit komma fram
för att ingen tid funnits för mig

men jag går

jag går hela tiden framåt

tvingas ibland till ofrivilliga stopp

men den ena benet är alltid i luften

beredd till ännu ett steg

idag tänker jag att jag är faktiskt ganska fantastisk

och fnissar lite åt mig själv

för jag vet ju samtidigt hur mina dagar ser ut

ändå tänker jag och tar ett hoppsasteg över golvet som vore jag alldeles fri och rik på liv

Tillbakaläsning

2010-10-31T12:14:00.002+01:00

Jag har suttit en stund nu och läst tillbaka bland mina ord här. Läst alla fina kommentarer.

Glad för dom alla är jag. Dom har stärkt mig och bekräftat de delar av mitt liv som inte varit särskilt bra.

Tack alla ni som skrivit här. Som känt och som faktiskt lyssnat/läst till mina ord.

Tack.

Nu finns tanken på att göra det som flera av er skrivit här.
En bok av allt.
Jag funderar och läser tillbaka.
Är det möjligt?

Skulle någon verkligen vilja läsa om ett liv som gick i kras?
Finns det något värde alls i det?

Jag funderar och blir alldeles matt vid tanken...

Så var det lördag och ledigdag

2010-10-30T12:12:00.003+02:00

Halva dagen har förflutit. Till ingen nytta. Bara till stillasittande och gloende på en ful datorskärm.
Rastlösheten river o sliter i mig. Solen blek och försiktig utanför.
Jag har inget att göra.
Inget jag kan göra.

Promenad lär det förvisso bli men inte ens jag orkar promenera en hel dag för att få tiden att gå.

Tystnaden ligger som ett tungt och kallt täcke över timmarna.

Kvällslängtar.

Vad gör alla ensamma människor en ledig dag?

Om jag hade råd skulle jag åka bort.
Om jag hade ett socialt liv kunde jag umgås några timmar, samtala, skratta och liksom leva lite.

Jag har inget av det där bara ett överflöd av tystnad.

Undrar ibland under vilken svart skadad stjärna jag föddes under för inte fan trodde jag att livet skulle bli så här.... menlöst och tomt.

Några lånade ord

2010-10-26T21:26:00.000+02:00

Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
densamma mer.

Alf Heniksson

Lånat liv...

2010-10-25T19:01:00.003+02:00

Vi lever på lånade pengar för tillfället, sonen och jag. Idag när de lånade pengarna dök upp på kontot gick vi tillsammans till affären och handlade.

Det var nästan som en dröm att fylla kylskåpet igen. Att stå där med glansig blick och se att det fanns mat på hyllorna. Jag var tvungen att öppna kylskåpsdörren flera gånger och titta efter, se att det verkligen var sant. Och vi lever inget lyxliv, köper inga dyra matvaror utan tar det billigaste men ändå det som är bra.

Och jag minns en dag för flera år sedan när yngsta dottern var med mig till affären och hur hon sedan stod lycklig framför kylskåpet och sa; fy fan vad det är skönt att se att vi har mat, det känns så lyxigt på något sätt.

Ett svidande minne.

Jag gör likadant som hon gjorde då. Jag öppnar kylskåpsdörren och glor andäktigt in i det kalla utrymmet, stirrar hänfört på äggförpackningen, smöret, mjölken och allt annat som finns därinne och jag minns alla dagar då maten var bristfällig, tråkig och alldeles för lite.

Lånade pengar ja. Det är inte roligt men just nu så förtvivlat nödvändigt och jag är så ofattbart tacksam för personen som ställer upp, som förstår och vet, som har en känsla utöver denna värld och en insikt om vad som är viktigt i livet.

Jag är så enormt tacksam.
Sonen ville ha tacos till middag i kväll. Det fick han.

Om ett par dagar kommer lönen och allt ska rulla på igen. Allt ska vara som vanligt. Kampen fortsätter och vi ska leva på vårt sätt.

Vi gör det bra fast det sliter så in i helvete ibland.

Tiden

2010-10-24T09:25:00.002+02:00

De senaste månaderna har varit ordentligt svåra.
Ekonomin har varit sämre än någonsin av skäl jag inte kan gå in på här. Det enda jag kan säga är att det inte berott på mig.

Just nu kan jag bara surt konstatera att det är så jäkla mycket jag behöver som jag inte har råd att skaffa.

Håret behöver klippas, de få skor/stövlar jag äger är trasiga och läcker in vatten när vädret är dåligt och jag skulle behöva en vinterjacka av något slag...
Jag äger för tillfället ett enda par hela byxor, de andra är trasiga men har jag en hyfsat lång tunika på mig så syns inte det och jag kan i alla fall bära de trasiga byxorna ett tag till.
Ont om kläder har jag överhuvudtaget och det händer att jag faktiskt är glad åt mitt icke-sociala liv för inte fan hade jag velat umgås i större sammanhang i de slitna trasor jag går runt i.

För därute i den stora världen sjunker ens mänskliga värde i takt med att de få kläder man har blir mer och mer slitna... så är det... men inte så att man ses som en dålig människa utan mer på det där sättet att man inte är särskilt intressant...

Skit samma

jag fick en ganska god löneförhöjning, tydligen var chefen nöjd med mina insatser...(jag ogillar verkligen det där med individuell lönesättning) och de extra pengarna gör att jag nog kan få råd att åtminstone fixa till håret och eventuellt köpa skor av något slag. *lättnad*... resten får vänta som alltid...

Men jag tillåter mig att faktiskt vara trött på skiten. Trött på kampen för att få pengarna att räcka. Och jag tillåter mig att misströsta, gråta, svära och förbanna när jag behöver det.
Jag klarar mig alltid på något förunderligt sätt... ibland med lite hjälp från min klippa i livet...

Det är bara så att ibland känns det så tröstlöst och synen som ligger framför mig är lång och grå, en ändlös massa dagar som ska levas... överlevas...

Idag söndag och det mest intressanta som händer är mitt besök i tvättstugan.

20 Oktober

2010-10-20T23:38:00.002+02:00

Snart har oktober runnit iväg som regnet rinner utanför. Mörkret kommer närmare för varje dag som går och tiden när man vill stanna inne knackar på dörren och säger att nu är det dags.

Vintertid. Mörkertid. Eftertänksamhetens tid.
Jag tänker och lever. Just idag går tankarna till de där som liksom försvann. Så lätt, så smidigt och så utan samvete försvann dom.
Visst borde jag bara strunta i det och visst borde jag rycka på axlarna och säga att va fan dög inte jag så kan ni dra...

Men... det händer att jag tänker som jag gör i kväll...Varför...och var jag så lite värd, så obetydlig och så lätt att glömma?

Inte tänker jag det av någon slags självömkan utan snarare är det en uppriktig undran.
Jag får aldrig något svar på mina frågor. Det är det enda jag med säkerhet vet.

Tystnaden talar sitt tydliga språk och kanske är det svar nog.
Vad vet jag, en obetydlig liten människa vars steg på jorden ibland blir ofantligt tunga att gå?

Rätt upp och ned

2010-10-18T19:34:00.000+02:00

Jag är bara så ofantligt glad
över mina fina barn

Stanna hemma

2010-10-17T17:30:00.002+02:00

Nästan mina ledord. Stanna hemma.
Så trist det låter. Ibland.
Så skönt det låter. För ofta.

Jag är inte folkskygg egentligen. Orkar bara inte med för mycket dösnack.
Samtal utan innehåll ger mig gåshud och kväljningar. Gör mig uttråkad och ointresserad.

Visst är det kul att snacka lite strunt men också strunt kan ha ett innehåll.

Jag stannar hemma. För det mesta. Så gott som alltid om man bortser från arbetstiden då.
Går in genom dörren, stänger den och drar en djup suck av lättnad.
Numera.

För inte alltför längesedan slog paniken till ett par timmar efter steget in genom dörren.
Den håller sig borta nu.
Kanske är jag tillvand.
Sjukt van vid mitt ensamliv.

Kanske har jag bara gett upp och tänker att det är så här det är och inget kan jag förändra.

Stannar hemma. Det gör jag.

Sådär en gång i månaden träffar jag en riktig människa. Samtalar över ett par glas vin.
Känner mig nästan som alla andra. De där med ett socialt liv.
Lever lite och är glad för det.

Det som har blivit lite annorlunda den senaste tiden, det sista året, är att jag helst vill vara ensam...

Det oroar mig en smula. Känns fel på något sätt.
Man ska ju vilja ha någon.
Jag vet inte om jag vill det. Fullt medveten är jag om vad det beror på. Att jag inte vill längre.
Inte vill möta någon... man...
Inte vill älska. Känna.

Jag vill nog bara ha en kram lite då och då.

För ofta...

2010-09-29T23:14:00.000+02:00

vill jag numera bara gå hem

och stanna där

Så sant!

2010-09-27T18:26:00.000+02:00

"Att säga åt folk som har ett helvete att de ska tänka positivt är inget annat än en provokation. Då tycker jag att man ska slå dem riktigt hårt i skallen och sen säga åt dem att tänka positivt."

Unni Drougge

Söndag

2010-09-26T13:31:00.003+02:00

Pank som bara den. I morgon kommer lönen. Jag har lånat mig till överlevnad den här månaden.

Det blir tufft att betala tillbaka.

Idag, i affären, frågade jag killen i kassan om jag kunde få lämna en massa mynt, sa att jag hade så fullt av skräpet i plånboken.

Jag sa inte att jag plockat enkronor från sonens burk, den han lagt alla sina mynt i för att han mest tycker det är jobbigt med en massa mynt.

Jag sa inte att dessa mynt räddat oss flera gånger under sommaren som gått.
Jag sa inte heller att några av mynten gjorde att vi kunde få en liten söndagsfika.

Jag låtsades bara att min plånbok var överfull av mynt som jag inte ville ha. Jag trodde nästan på det själv.

Nu ska jag dricka kaffe och äta en chokladmunk.
Sonen har redan smaskat i sig sin.

Obehag

2010-09-25T12:55:00.002+02:00

Kikar in på FB och ser att min iskalla syster fjäskar för mina barn som också finns där.
Det ger mig ett obehag som heter duga. För vad fan håller människan på med? Varför?

För mig gäller bara en enda sak. Hon kan hålla sig så långt bort det bara är möjligt från min familj. Hon kan för övrigt också stoppa sitt jävla hyckleri och sin falskhet där den passar.

Kan man strunta i sin familj på det sätt hon har gjort, kan man så tydligt visa att mina barn och jag är ointressanta och inte värda att få vara nära henne och hennes numera halvöverklassliv, ja då har man inte ett dugg med oss att göra.

Jag mår uppriktigt sagt illa och det gör ont att skåda hur somliga människor agerar.

Hon är kall som en fisk min lilla syster.

I mitt hus vaknar minnena

2010-09-11T10:32:00.002+02:00

I portuppgången har hyresvärden satt upp postboxar. Däri ska posten lämnas.
Det är inte utan att det ger mig obehagskänslor.
Minns alla åren i förra bostaden där postboxen fylldes med kravbrev och jag som inte orkade
hämta posten, lät den ligga kvar tills jag sent på kvällen med skälvande ben smög mig ner och tömde
boxen på sitt vidriga innehåll.

Minns hur jag gömde allt i en garderob, bakom mina kläder, för att jag inte orkade se den, inte orkade öppna posten. Visste ju vad alla vita myndiga kuvert innehöll. Visste vad dom svarta siffrorna på vitt papper skrek ut.

Nu påminner de nya postboxarna mig om åren, de svarta hemska åren. Nu väcker dom minnena till liv och handen darrar lätt när jag öppnar för att hämta min post.

De är förvisso lättare nu men tungt nog ändå för ett människohjärta att bära...

Försöker

2010-08-21T11:18:00.002+02:00

tvinga undan paniken

den skaver under huden

vill få något att brista

jag är så rastlös att det nästan är sjukt

om jag kunde
sova bort tiden

om jag kunde
försvinna

eller bara bli
någon annan

någon med ett
liv...

Tidig morgon

2010-08-21T08:50:00.002+02:00

Lång dag väntas. Lång kväll kommer.

Vaknade tidigt och har redan varit upp så där en tre timmar.

Sitter mest och försöker fundera ut på hur i h-vete jag ska få denna dag att gå utan att jag går i bitar.

Hitta på något. Jo men vad? Alltid på egen hand. Svårt och trist blir det och fantasin tryter.

Många timmar att slå ihjäl. Lång dag att gå till lång kväll.

Vädret därute är ok och jag funderar på vart jag skulle kunna ta mig. Gå, cykla eller buss.

Sedan är det bara insikten som kommer.
Det finns ingenstans att ta vägen.
Ingenstans att gå mer än några promenader och ibland känns det så tröstlöst.

Så enformigt och så förbaskat tråkigt.

No money and no life.
That's my life.

Lördag.

Hoppas att något intressant kanske visas på dumburken så jag kan göra av med åtminstone några
kvällstimmar i soffan. Men jag har endast de tre vanliga kanalerna och vet ju dessvärre att där visas sällan något jag finner intresse av.

Längtar bort och ut. Vill inte gå här längre som en trött menlös zombie i staden.

Men jag har inget val.

Måste befinna mig där jag är.
Gillar inte läget!

Osynlig

2010-08-19T11:28:00.003+02:00

Om jag skulle, som de flesta andra bloggare, skriva om vad jag gör så blev det inget bloggande alls.

Inte mycket gör jag mer än arbetar och går hem.

Så jag skriver om tomrum istället. Hur dom ekar. Hur dom gör ont.
Och jag skriver om saknad och längtan. Hur den svider och bränner.

Jag gör inte mycket. Lever ett helt annat liv än de flesta i min ålder. Det känns inte bra.
Det känns oftast för jävligt.

Som om jag inte fanns.
Men jag vet att jag finns. Smärtan jag känner, rastlösheten och oron jag bär på och framförallt ensamheten påminner mig ständigt. För om jag inte fanns skulle jag heller inte känna något alls.

Jag känner. Alltså finns jag. Fast osynlig och med ganska tunna andetag.

Ledighet= total tystnad

2010-08-19T09:22:00.003+02:00

Det är en bister sanning, att dagar då jag inte arbetar alltid blir dagar i total tystnad.

Ledig i fem dagar och jag har inte talat med någon människa öga mot öga.
Så klart med sonen och inte heller förringar jag honom genom mina ord här.

Jag som andra behöver mer än samtal med barn och föräldrar.

Fem dagars ledighet och jag har talat i telefon med tre av mina familjemedlemmar.
Därutöver endast tystnad.

En ledig dag. Jag stiger upp. Dricker kaffet vid datorn. Läser lokalpress och lite annat.
Slår ihjäl någon timme med att spela ett spel.

Sedan, fixar med det lilla som måste fixas hemma. Det är klart på mindre än en timme.

Går ut på en promenad vilket tar ca en timme, ibland mer, ibland mindre.

Hem igen.

Rastlösheten knackar mig på axel och den andra fule lille fan sitter på andra axeln och väser ord som; ingen bryr sig, ingen vill vara med dig, du är för fan tråkig och menlös, varför skulle någon....osv osv...

Jag sopar bort både rastlösheten och den illvillige så gott det går men någonstans ekar det inuti...

ett ensamt eko

och jag väntar, längtar alltid till kvällen, till mörkret, till tiden som går att sova bort

Någon skrev en kommentar här, för ett tag sedan; Mitt hem står alltid öppet för dig...

det var fan det mest korkade jag läst på länge... för hur den personen tänkte förstår inte jag

Hur skulle det vara möjligt?

Ledighet ja, något som absolut behövs men som oftast skapar ångest och leda.
Det är inte särskilt lätt, för att inte säga omöjligt att få en dag att gå utan sorgens känslor i bakgrunden.

Ändå behöver jag, som alla andra, vilan från arbetet, det är bara det att den vilan oftast sänker mig istället.

Ett konstaterande

2010-08-18T20:58:00.001+02:00

Ibland ekar tystnaden så högt

att jag måste hålla för öronen

för att inte den ekande tomheten

ska vråla mig rakt i ansiktet

men det hjälper ju fan inte!

Åh dessa hopplösa människor

2010-08-13T20:08:00.002+02:00

Så händer det en dag att man delger någon eller några något om den ekonomiskt fasansfulla sommaren.
Berättar i korta ordalag om varför och hur och följderna av alltihop.
Kanske viskar man lite försiktigt även om följderna av mannens bravader och sjuka agerande.

Och man tänker att någon, kanske någon enda skulle bekräfta, säga något vänligt, något om hur enastående det är att man faktiskt orkar, står ut, kämpar vidare.

Men nu inträffar något mycket märkligt. Ingen säger något, ingen bekräftar eller ens försöker förstå.
Ingen bryr sig egentligen och det är då man inser att det enda som gäller är tystnad.

Märkligt är det också att de människor som eventuellt får någon respons eller åtminstone försök till förståelse och empati, ja det är dom som faller ihop i tårar och rasar som människa.

Men är man stark och envist kämpar vidare så tycks flertalet tro att man både är osårbar och helt utan behov av mänsklig kontakt...

Sådana gånger vibrerar mitt människoförakt högt. Sådana gånger griper hopplösheten tag och skakar om mig tills jag darrande inser att det är fan ingen ide att inbilla sig något.

Jag borde kanske inte förvånas längre men så länge jag bär ett tunnslitet hopp i famnen så kommer jag att förvånas över dumheten, bristen på empati, bristen på förståelse och framförallt bristen på att kunna lyssna och ta till sig...
utan att komma med pekpinnar eller tusen goda råd...

Jag har inte valt mitt liv. Jag har banne mej rätt att förbanna, svära, gråta, vilket jag förvisso gör mycket sällan, faktiskt nästan aldrig, deppa och falla i hopplöshetens skuggor...

den som tycker annat kan mer än gärna få byta liv med mig i några veckor...

ALS

2010-08-06T20:04:00.002+02:00

Du ska vara glad att du inte har ALS, sa hon och jag undrade om jag verkligen hade hört rätt.

Det hade jag.

Jag ska vara glad att jag inte har ALS.

Så klart är jag glad att jag inte har ALS. Ingen vill väl ha den sjukdomen eller andra svåra sjukdomar för den delen.

Det märkliga i resonemanget är att kvinnan som uttalade de orden, inte har en aning om varken mitt nuvarande liv eller det jag varit med om.
Hon vet inget om kampen för att överleva. Vet inget om barn som farit illa och mått därefter.
Hon vet heller inget om bristen på mat eller annat viktigt som behövts under åren som gått.

Ändå, tycker hon och sådan som hon, att de är i sin fulla rätt att häva ur sig sina märkliga domslut.

Jag ska, oavsett vad jag varit med om eller hur jag har det, vara glad över att jag inte har någon livshotande sjukdom.

Och genom det finna någon slags lindring i ensamheten, fattigdomen och tystnaden.

Människor är bra dumma ibland. Jag tror inte alls är jag alltid är smartast på något sätt men aldrig skulle jag säga till en människa i nöd att han eller hon ska vara glad över att de inte har ALS.

Hur frisk man än är så finns det saker i livet som svider ordentligt, som sänker en till bottennivå emellanåt. Det spelar ingen roll och jag ämnar inte jämföra med något heller.

Kvinnan som talade, hade för ett tag sedan en problemnatisk arbetssituation vilket hon vid ett flertal tillfällen hade behov av att tala om , att få stöd och vänskap.
Jag undrar hur hon hade reagerat om jag då sagt till henne att hon ska vara glad att hon inte har ALS.

Jag är tacksam över att jag är frisk. Absolut. Men det innebär inte att mina dagar eller vidrigt långa helger i ensamhet blir lättare.

Försöken

2010-08-02T22:26:00.002+02:00

Dagar som den här, när tystnaden ekar och stegen mina är det enda som hörs bortsett från tiden då jag sitter still och glor på en dum datorskärm, dagar som den här, försöker jag intala mig själv att jag inget behöver, att människor är onödigt i mitt liv.

Dagar som den här får en korkad kommentar mig nästan till tårar. Öppet hem? Jo pyttsan.

Dagar som den här, trött efter arbetet och fullkomligt slut inför det liv jag lever, så utbränd på tiden som inget vill med mig,
dagar när ingen hör av sig, ingen undrar hur jag har det, om jag lever eller kanske dött eller är på väg att dö,

dagar som den här när ljuset sakta försvinner och nattens mörker stilla tar vid, när hjärtat längtar efter någon, något, en hand, en kram, en värme av något jävla slag,

dagar som den här bryter sig föraktet igenom, spricker fram och visar sin fula slingrande tunga och jag vet hur jag faktiskt föraktar, nästan hatar alla dom som slutade höra av sig, som bekvämt lutade sig tillbaka, som struntade i... mig... som kallt låtsades som om allt hängde på mig...som om allt var och är på deras villkor,

dagar som den här vill jag slå, skrika och förbanna alla egoistiska jävlar som ikläder sig kultursnobberirocken, som fånar runt och plötsligt tillhör någon slags övre medelklass, som helt oförstående tror sig veta en himla massa men som ändå inte fattat något av det som är väsentligt i livet.

Dagar som den här. Hatar jag. Människor. Livet.

Så mycket tomt prat. Så mycket av ingenting. Så mycket falskhet.

Dagar som den här kommer det alldeles för många av.

Bäst vore om jag verkligen inte behövde någon. Men jag gör ju det. Behöver. Äkthet.

Och så blev det lördag

2010-07-31T21:02:00.002+02:00

Lördagen kom med en lugn förmiddag.
Kaffe och egensällskap, lite läs på nätet
ord som bär och ord som sjunker.

inte alla förstår trots tydlighet
skit samma vilket
jag är den jag är och jag befinner mig i min verklighet
kanske just den som är så svår att förstå för många

ljusglimtar, jo ett par stycken, dotterbesök och liten promenad i stadens lilla park
planer för morgondagen
och jag har alldeles för sällan planer
alldeles för sällan något inbokat mer än tvätt-tiden
men i morgon, om inget oförutsett händer, så får jag lite liv till skänks

det är sådant som gör en liten människa glad och hoppfull och till och med en ensam lördagskväll
överlevnadsbar

nu ett glas rött och så några lugna andetag

glad för det lilla
är jag

Fredag utan fredagsmys

2010-07-30T20:15:00.002+02:00

Kväll och fredag.

Helgen nära. Alldeles för nära.

Tystnaden är det enda som hörs.
Allt gjort som skulle göras.
Mat och disk avklarat för längesedan.

Fredag.
Tystnad.

Det enda jag kan tänka på just nu är hur lätt man glöms bort.
Som hade man aldrig funnits.

Så lätt, så lätt.

Fredag jävla fredag.

Inget annat finns att göra nu än vänta på att mörkret ska infinna sig och tröttheten som ska få mig till sängs.

Sedan kommer ju visserligen två dagar till i tystnad. Men på dom orkar jag inte tänka nu.

Fredag. En ordentligt meningslös kväll.

EnSaMhEt

2010-07-30T08:07:00.003+02:00

Ett sådant enkelt ord men med en så ytterst trist betydelse.

Ensamhet betyder att gå hem och stanna där i tystnad, för ingenstans finns att gå.

Betyder att alla steg, vart man än är på väg, tas i ensamhet.

Betyder frånvaro av röster, diskussioner, vardagligt prat om ingenting eller om allt.

Betyder timmar, långa timmar av rastlöshet och frustration.

Betyder tårar och svarta tankar.

Betyder rädsla för framtiden.

Betyder oro och minskat självförtroende.

Betyder att man hela tiden måste piska sig själv framåt, för att stå ut, för att orka, för att leva... vidare.

Ensamhet betyder att de lyckliga, de präktiga, de duktiga, de som har allt ordnat, ett liv, ett socialt liv, gemenskap, vänner osv... faktiskt inte har tid eller lust med dig som är ensam.

Betyder att tiden går, att sekunder räknas till den stund man kan sova... sova bort tiden.

Ensamhet betyder allt för den som står där men betyder inget för de andra...

Ensamhet, ett fult ord och något det inte talas om högt.

Jag har sagt, jag har berättat och varje gång hoppats att kanske just du, eller du, eller hon, han, de där,..,.någon skulle tycka eller finna mig intressant nog att göra något tillsammans med.

Till och med när jag skriver det här skäms jag, som om det är mig det är fel på. Som om jag förtjänar ensamheten. Som om jag inget är eller betyder.

Skamlig är ensamheten.

Skäms du ensamma. Det är säkert ditt eget fel.

Skäms.
Skäms.

Jag skäms och tystnar.
Går bredvid och låtsas att jag har ett liv efter arbetstiden.

Aftonbladet

2010-07-28T21:52:00.003+02:00

Aftonbladet skriver om ensamhet och vill att man ska maila dom och berätta om sin ensamhet.

Jag skickade länken till min blogg.

Vad mer kan dom behöva?
Här står ju allt.

Allt om hur det känns när tystnaden kväver allt som heter liv. När frånvaron av röster intill skapar en öken som man ständigt vandrar i.

Här står allt om livet i utanförskap, allt om ett liv i socail isolering, allt om smärta och en sjujävla leda.

Här står allt om ensamma helger, ensamma kvällar när tristessen och ledan får en att falla i tårar och ständigt undra...vad är det för fel på mig?

Så välkommen hit Aftonbladet. Läs och läs igen.

Jag har inget att dölja, är ju bara en ensam människa som trampar asfalt och försöker överleva.

Välkommen.

Farligt, farligt

2010-07-28T17:30:00.003+02:00

Snacka om att jag lever farligt

fast det visste jag ju innan
dvs vad ensamhet gör med en människa

den ofrivilliga ensamheten
tär
sliter sönder
och skapar mestadels
sorgkantade dagar...

men om detta bryr sig inte de redan lyckliga

Fallandet och stegen upp...

2010-07-25T09:35:00.004+02:00

Det är ganska fantastiskt hur en människa på egen hand självläker eller tar sig vidare.
När marken öppnar sig och det svarta hålet suger ner en så på något förunderligt vis klättrar man upp igen.

Inte alla gör det. Jag vet. Jag är egentligen mest glad över min egen förmåga, att låta mig falla och stanna i det så länge det behövs och sedan, andas ut och börja om, kravla mig upp och se nya dagar komma.
Inte för att dom är så lätta men jämför med tillvaron i det där hålet så är dom ju klart mycket bättre.

Nej, livet är inte lätt. Det är jag den första att skriva under på. Ingen dans på rosor alls snarare dansas det mest på vassa taggar som skär in ganska rejält emellanåt... men ändå, när det svarta lättar så rundas spetsarna på taggar en smula och dansstegen blir lite mer fyllda av luft

Det är jag glad för.

Just det där att faktiskt tillåta sig att falla, att vara deppig, tycka att livet är ett helvete, det är för mig nödvändigt. Gjorde jag inte det, utan stängde in allt och låtsades varje dag att livet är så bra så bra, då skulle jag med all säkerhet gå sönder, spricka från kant till kant och det som blev kvar skulle bara var en liten liten människorest som slutat andas.

Så klart är det inte roligt att befinna sig i mörkret men det är n ö d v ä n d i g t... för mig. Jag kan bara svara för mig själv och jag och endast jag vet hur jag fungerar.

Nu är det söndag. Helgen har varit som de flesta helger brukar vara. Men fredagen bjöd på besök av den enda goda vän jag har in real life. Hon som vet hur fasansfullt fattig jag är, kom med vin och snacks och vi hade en fin balkongkväll, ventilerade allt möjligt som alldeles vanliga goda vänner gör en fredagkväll.

Lördagen gick som vanligt i tystnadens tecken. Oavsett hur jag mår så har jag svårt för ensamheten och tystnaden. Helt enkelt för att jag har alldeles för lite att göra. Det är då rastlösheten hänger på axeln och väser fram sin sura ord...

Idag söndag. Pengarna är slut. Sonen har en glassburk full med mynt i olika valörer. Dom använder vi nu för att klara oss tills lönen kommer på tisdag.

Idag är jag tacksam för den där glassburken. ibland har man tur.
Ibland har vi tur.

En ljusblå glassburk kan vara räddningen, kan vara ljusglimten som gör överlevandet mindre plågsamt.

Stegen upp ur gropen...

2010-07-23T15:39:00.002+02:00

Kravlar mig långsamt upp...lite darrig, lite skakig men vid liv och med lite nyare andetag.

Läser ett mail och tänker att jag inte är ensam och hur märkligt det än kan låta så är det en liten tröst.

En vecka av svartaste våndor, en vecka i ren sorg över livet som blev, det är tungt., det är riktigt tungt:

Nu helg och det ska gå som det brukar göra, hålet det svarta har dragit sig undan en bit och en liten flik av himlen syns i ögonvrån.
Jag skrattar inte direkt men gråter inte heller.
Det räcker så för tillfället.

I morgon ska jag skriva ett långt mail.

Kvällen så underbar, så underbar

2010-07-22T22:26:00.003+02:00

När tårarna torkar och svullnaden över ögonen minskat en del, när svedan stillnat, andningen lugnat sig och hjärtat slutat skena i panik, satte jag mig vid datorn och lade patiens så länge och så många gånger att jag höll på att spy av leda.

Vad spelar det för roll? Absolut ingen. Jag skriver för min egen skull.

Jag är trött nu, det värker inuti. Orkar inte tänka längre.
Dömd till detta jävla liv. Så är det.

Tack o lov att det är natt nu och jag kan sova bort resten av dygnet.
I morgon är det fredag och då ska varenda jävel ha fredagsmys, umgås med vänner och göra något trivsamt, utom jag. Jag ska sitta och stirra på väggarna, pank och menlös.

har inte ens råd med en flaska vin så jag åtminstone kunde dränka sorgerna.

men va fan det är ju så gott som gratis, om man bortser från själva hyran då, att glo på väggarna.

ensam.

sonen sitter i sitt rum. alltid med stängd dörr. jag glor rakt ut på ingeting och tiger mig igenom en vidrig helg.

fredagsmys... ha ha...vilket ironiskt ord

Kväll lika meningslös som alltid

2010-07-22T19:34:00.002+02:00

Sonen åkt iväg.

Jag hemma. ensam.

kollar mobilen ifall någon kanske ringt. ifall jag missat ett samtal.

såklart har ingen ringt. ingen.

aldrig har någon ringt. jag kollar ändå. idiotiskt. patetiskt. som om jag vore någon att ringa till...

sonen åkt. tystnaden är tystare än vanligt. det skär i hjärtat av meningslöshet. det ekar av döda slag.

jag är så in i helvete ledsen. så jävla besviken. vill inte ha detta tröstlösa liv.

orkar inte vara glad alltid. orkar inte andas. orkar inte.

varför jag. varför?

nu ska jag lägga patiens på dator tills jag är så trött i skallen att jag kan sova.

i morgon är ännu en jävla dag och sedan kommer den fantastiska helgen där ensamheten kommer att vråla mig rakt in i mörkret.

Nödlösningar

2010-07-22T17:44:00.003+02:00

Det är kanske det man sysslar med ibland.
Nödlösningar. Allt för att få tiden att gå, för att det utåt ska verka som om man faktiskt är en vanlig människa som gör något. Som har ett liv. Vänner. Ett socialt liv.

För till vem vill man säga till att man inget liv har? Att allt handlar om att gå hem till ensamheten och stanna där. Jag har för övrigt testat det ett par gånger och reaktionerna var så märkliga, så avståndstagande att jag numera drar mig för att säga som det är. Så jag låtsas och håller käft. Så typiskt jävla svenskt. Att hålla käft och framför allt hålla skenet uppe. Men allt är en lögn och en dimridå. Allt är en bluff. Jag går oftast hem och hatar livet.

Nödlösningar. Men jag har för få av dessa. Så allt faller ändå.
Rasar ihop som ett vingligt korthus och det räcker med en liten utandning för att det ska falla ihop.

Nödlösningar. Vilket trist ord.

Livet i sig är kanske en nödlösning?

En granne sade en gång till mig att jag alltid såg så ensam ut.
Jag rusade därifrån så fort jag kunde för att hinna hem innan jag rasade fullständigt.

Det syns alltså på mig. Det står stämplat i pannan att jag är ensam. Orden lyser som en ful neonskylt i ansiktet; Där går hon som ingen vill umgås med.

Ensam. ensam. ensam. Mitt varumärke.

Just nu. idag. vet jag inte hur länge till jag orkar. leva så här.

Jag är en död människa som ingen vill veta av.

ickelevande. ett jävla missfoster som alltid går ensam. en förlorare, en sate en jävla nolla.

jag är ingen.

bara fullkomligt död.

Bedövad

2010-07-22T08:22:00.000+02:00

En vecka.

Fy fan

Och så rämnar marken...

2010-07-21T17:31:00.002+02:00

Oftast lyckas jag intala mig själv att jag inget mer behöver i livet än jobbet och bostaden.
Jag går hem och lurar mig lycklig, lurar mig tillfreds med ensamhet och tystnad. Tvingar bort rastlösheten och jo det går och jag lyckas till och med roa mig helt på egen hand.

Men så kommer de där dagarna när marken skälver till och ett stort hål öppnar sig framför mig och jag faller, jag faller och det är så lång väg upp igen.
Väl därnere sitter jag och kippar efter andan och inser att livet jag lever är inget liv egentligen. Det är mer en livsuppehållande åtgärd. Som att ständigt hålla näsan ovanför vattenytan för att inte drunkna...

Insikten klipper till mig, ett slag rakt över kaften och fast blodet inte strömmar till av det slaget så blöder jag inombords. Länge. Och det gör ont.

Sedan, efteråt, kommer den stora tröttheten och kampen för att återfå något slags vettigt humör, finna glädjen över något i livet, i dagarna som ska komma.
Det handlar alltid om att nöja sig. Det handlar alltid om att orka med vetskapen att ensamheten är bestående. Det handlar alltid om samma sak.
Överleva.

Det är en väsentlig skillnad mellan att leva och att överleva.

Jag överlever men lever knappast.