Nästan fyra månader. Vädligt många dagar.
Väldigt många tysta dagar och nästan lika många
ensamma dagar.
Detta liv blev mig givet. Efteråt.
Efter separationen.
Ett liv i ständig fattigdom.
Ett liv som gjort att jag inte haft någon chans
att skapa ett socialt liv.
Ett tyst liv.
Ett fattigt liv på alla plan.
Ett förbannat ensamt liv.
I december träffade jag min moder under en vecka.
Min dotter ett par dagar.
I januari träffade jag en vän, samt min son under några dagar.
I februari träffade jag en vän samt min bror.
Pågående månad har jag träffat min andra dotter under en helg samt dotter nr 1 under ett par timmar.
Däremellan tystnad och tomhet.
På snart två veckor har jag talat med en enda person, öga mot öga.
Förstå att ibland vill jag verkligen skjuta skallen av mig.
Förstå också det förakt och det hat jag emellanåt känner över den person som satte mig i detta pissiga liv.
onsdagen den 21:e mars 2012
fredagen den 16:e mars 2012
onsdagen den 14:e mars 2012
som det kan vara och som det är
jag läste lokaltidningen på nätet till morgonkaffet
surfade in på familjesidorna och såg rubriken till en liten text om någons död
"Nu är det bara minnen kvar"
och det slog mig att orden kunde handlat om mig fast jag ännu är vid liv
men ändå passar just de orden så bra
för nu är det bara minnen kvar
nej, jag är inte deppig, snarare ganska nollställd och kanske idag en smula uppgiven
över hur livet blivit och hur lite, om ens något, jag kan förändra
men för att inte såra någon, för att inte skapa jobbiga känslor hos någon i min närhet, vem det vara må,
kniper jag numera oftast käft om tiden som är
det är så det blir när empatin, lyhördheten och förståelsen flugit sin kos
dagen är ledig och dagen blir inte lika jävla lång och innehållslös idag
men inte för att jag har något upplivande att göra utan bara av det enkla faktum att några timmar går åt till att ta hand om veckans tvätt
hej o hå
man får vara glad för det lilla
jag lever som jag gjort under väldigt många år nu, i tystnad, i ensamhet och framförallt i sysslolöshet
och jag går mina promenader för att slå ihjäl en del av tiden
men resten sitter jag av
framför datorn och letar ord som kan ge något
min livlina är ibland att skriva här
vissa dagar hjälper inte ens det och mörkret faller tungt över tiden och jag vet
att vad jag än säger till vem som helst så får jag ändå ingen respons
Tystnad och minnen är det som finns kvar
så egentligen är jag ju död
surfade in på familjesidorna och såg rubriken till en liten text om någons död
"Nu är det bara minnen kvar"
och det slog mig att orden kunde handlat om mig fast jag ännu är vid liv
men ändå passar just de orden så bra
för nu är det bara minnen kvar
nej, jag är inte deppig, snarare ganska nollställd och kanske idag en smula uppgiven
över hur livet blivit och hur lite, om ens något, jag kan förändra
men för att inte såra någon, för att inte skapa jobbiga känslor hos någon i min närhet, vem det vara må,
kniper jag numera oftast käft om tiden som är
det är så det blir när empatin, lyhördheten och förståelsen flugit sin kos
dagen är ledig och dagen blir inte lika jävla lång och innehållslös idag
men inte för att jag har något upplivande att göra utan bara av det enkla faktum att några timmar går åt till att ta hand om veckans tvätt
hej o hå
man får vara glad för det lilla
jag lever som jag gjort under väldigt många år nu, i tystnad, i ensamhet och framförallt i sysslolöshet
och jag går mina promenader för att slå ihjäl en del av tiden
men resten sitter jag av
framför datorn och letar ord som kan ge något
min livlina är ibland att skriva här
vissa dagar hjälper inte ens det och mörkret faller tungt över tiden och jag vet
att vad jag än säger till vem som helst så får jag ändå ingen respons
Tystnad och minnen är det som finns kvar
så egentligen är jag ju död
tisdagen den 13:e mars 2012
Tankar i vårens tid
Den här tiden, våren, är svår och den väcker så många minnen, både bra och dåliga sådana.
Så klart försöker jag hålla kvar de goda minnena men den människa är fan inte född som alltid klara det.
Jag gör det då inte och det beror kanske mest på hur min tillvaro ser ut.
De få gånger jag numera yttrar det minsta lilla om livet, hur det blev och varför och jag får någon lustig liten kommentar om att leta guldkorn eller tänka positivt, brukar jag be dessa korkskallar att byta liv med mig ett par månader och då blir det ju så klart ett annat ljud i skällan.
Det är bra märkligt att empati i dag är så förbannat svårt, att försöka sätta sig in i en annan människa liv är också svårt och allra svårast ändå för alltför många är det att bara knipa käft och lyssna en stund. Ge lite av sig själv och sin tid och inte komma med en massa märkliga råd om att krama träd eller läsa böcker när ensamheten blir för svår att leva med.
De riktiga knäppgökarna tror ju i sin villfarelse att det är en man som saknas i livet.
Inget kan vara mer fel. Jag saknar absolut inte en man. Vill inte ha någon i mitt liv, i min bostad, vill inte dela något med en man mer än möjligtvis en natt då och då om jag nu skulle känna för det.
Någon uttryckte tom att jag kanske skulle gå till en läkare och få något utskrivet och jag brast ut i ett gapskratt och frågade; Tror du det finns piller mot rastlöshet, ensamhet, inget att göra, leda och tristess, brist på goda samtal och förståelse?
Svaret uteblev så klart.
Vår och sommar är min värsta tid.
Det är då längtan brakar loss för fullt. Det är då jag mest vill bort från det jag lever i och det går ju inte. Det finns inga möjligheter och det måste jag leva med.
Det innebär inte att jag gillar läget. Jag avskyr det. Hatar det så gott som varje dag.
Men kom i håg en sak, du som ev läser här. Jag är full av skratt och liv ändå.
Det ena utsluter inte det andra. Jag tillåter mig min ilska och mitt förakt precis som jag tillåter mig gläjde och skratt mitt i hopplösheten.
Idag när solen skiner, himlen är blå och krokusarna tittar upp från marken, svider det extra mycket att jag sitter fast där jag sitter.
Det finns bara en enda att tacka det för. Denna någon fyller för övrigt 55 år idag och det enda jag önskar honom är ett rungande, "Må du leva i intressanta tider"
För den som inte vet vad det citatet betyder kan jag berätta att enkelt sagt är det inget annat än en förbannelse.
Så klart försöker jag hålla kvar de goda minnena men den människa är fan inte född som alltid klara det.
Jag gör det då inte och det beror kanske mest på hur min tillvaro ser ut.
De få gånger jag numera yttrar det minsta lilla om livet, hur det blev och varför och jag får någon lustig liten kommentar om att leta guldkorn eller tänka positivt, brukar jag be dessa korkskallar att byta liv med mig ett par månader och då blir det ju så klart ett annat ljud i skällan.
Det är bra märkligt att empati i dag är så förbannat svårt, att försöka sätta sig in i en annan människa liv är också svårt och allra svårast ändå för alltför många är det att bara knipa käft och lyssna en stund. Ge lite av sig själv och sin tid och inte komma med en massa märkliga råd om att krama träd eller läsa böcker när ensamheten blir för svår att leva med.
De riktiga knäppgökarna tror ju i sin villfarelse att det är en man som saknas i livet.
Inget kan vara mer fel. Jag saknar absolut inte en man. Vill inte ha någon i mitt liv, i min bostad, vill inte dela något med en man mer än möjligtvis en natt då och då om jag nu skulle känna för det.
Någon uttryckte tom att jag kanske skulle gå till en läkare och få något utskrivet och jag brast ut i ett gapskratt och frågade; Tror du det finns piller mot rastlöshet, ensamhet, inget att göra, leda och tristess, brist på goda samtal och förståelse?
Svaret uteblev så klart.
Vår och sommar är min värsta tid.
Det är då längtan brakar loss för fullt. Det är då jag mest vill bort från det jag lever i och det går ju inte. Det finns inga möjligheter och det måste jag leva med.
Det innebär inte att jag gillar läget. Jag avskyr det. Hatar det så gott som varje dag.
Men kom i håg en sak, du som ev läser här. Jag är full av skratt och liv ändå.
Det ena utsluter inte det andra. Jag tillåter mig min ilska och mitt förakt precis som jag tillåter mig gläjde och skratt mitt i hopplösheten.
Idag när solen skiner, himlen är blå och krokusarna tittar upp från marken, svider det extra mycket att jag sitter fast där jag sitter.
Det finns bara en enda att tacka det för. Denna någon fyller för övrigt 55 år idag och det enda jag önskar honom är ett rungande, "Må du leva i intressanta tider"
För den som inte vet vad det citatet betyder kan jag berätta att enkelt sagt är det inget annat än en förbannelse.
måndagen den 20:e februari 2012
Längesedan.
Det var ett bra tag sedan jag skrev här. Har varken orkat eller haft någon större lust.
Den återkom idag. Nu precis efter jag varit och handlat lite nödvändigheter för de ynkliga pengar jag har kvar.
Sådant viktigt som att ha mat för dagen kan för mig ta ett par timmar, dvs att handla.
Först en cykeltur till Netto för att inköpa det som för dagens säljs extra billigt och som behövs.
Sedan cykla hem i motvind och svära ve och förbannelse över den. Bära upp kassen med förnödenheter och därefter bege sig till nästa affär som har det som inte fanns på Netto. Hem igen med ett par kassar och pusta ut med en mugg kaffe.
Jag hatar att handla. Det ger mig alltid ångest. Ångest för att pengarna tar slut, ångest för att man faktiskt måste äta. Både sonen och jag. Ångest för att ibland (för ofta) har vi bara råd att köpa det jag kallar för skitmat. Men valet mellan att gå hungrig eller äta skitmat är inte så svårt.
Jo jag hatar verkligen att handla.
Men mest hatar jag att inte ha råd att köpa det vi verkligen behöver.
Sonens säng håller på att rasa. Den håller nog ett tag till. Hade allt varit normalt
kunde jag köpt en ny (läs begagnad men hel) till honom. Men allt är inte normalt här.
Fina pappa som glömt sin son i nästan sju år nu, han som ville ha delad vårdnad, för vad då kan man ju alltid undra, han drar till Thailand med sin nya dam, vilken dam i ordningen vet jag inte.
Fina pappa som inte en gång slår en signal till sin, i huvudstaden, hårt studerande dotter och undrar hur hon har det, hur det går för henne och framför allt, hur hon mår.
Nej, sådant har inte fina pappor tid för men gapa efter delad vårdnad det gick ju bra.
Fina pappa som haft semester varenda sommar sedan vi lämnade honom men inte en gång undrat vad hans barn ska göra under sommaren. Fina pappa som haft råd att hålla sig med bil, köpa kläder, nu telefon osv osv osv...
Jo man kan ju alltid trösta sig med att han faktiskt har förlorat sina barns respekt och att han förmodligen kommer att dö väldigt ensam, vilket jag för övrigt unnar honom, men jag tycker det är helt sjukt att en man, en människa kan agera på det sättet och ändå ha mage att kalla sig för pappa!
Den rätten har han förverkat för länge sedan.
De skydligheter han har gentemot sina barn, dom har han för länge sedan glömt eller struntat i.
Jo, man kan alltid säga, som för många korkade kvinnor (och män) gör; att du har ju barnen och deras kärlek.
Ja det har jag, men jag har också förlorat så otroligt mycket, har fått slita som en idiot och på den resan, inte på något sätt funnit varken tid, ork eller pengar till att ha ett eget socialt liv.
Det är väl jävligt rättvist eller hur?
Men tar man upp det ämnet så kvider en del dårar om att man då är avundsjuk, bitter eller så har man inte släppt taget!
Fuck you all. Det var jag som valde bort ett totalt värdelöst förhållande. Det var jag som inte längre ville vara varken hora eller madonna. Det var jag som gick och det är också barnen och jag som har fått betala. Vi gör det fortfarande.
Den återkom idag. Nu precis efter jag varit och handlat lite nödvändigheter för de ynkliga pengar jag har kvar.
Sådant viktigt som att ha mat för dagen kan för mig ta ett par timmar, dvs att handla.
Först en cykeltur till Netto för att inköpa det som för dagens säljs extra billigt och som behövs.
Sedan cykla hem i motvind och svära ve och förbannelse över den. Bära upp kassen med förnödenheter och därefter bege sig till nästa affär som har det som inte fanns på Netto. Hem igen med ett par kassar och pusta ut med en mugg kaffe.
Jag hatar att handla. Det ger mig alltid ångest. Ångest för att pengarna tar slut, ångest för att man faktiskt måste äta. Både sonen och jag. Ångest för att ibland (för ofta) har vi bara råd att köpa det jag kallar för skitmat. Men valet mellan att gå hungrig eller äta skitmat är inte så svårt.
Jo jag hatar verkligen att handla.
Men mest hatar jag att inte ha råd att köpa det vi verkligen behöver.
Sonens säng håller på att rasa. Den håller nog ett tag till. Hade allt varit normalt
kunde jag köpt en ny (läs begagnad men hel) till honom. Men allt är inte normalt här.
Fina pappa som glömt sin son i nästan sju år nu, han som ville ha delad vårdnad, för vad då kan man ju alltid undra, han drar till Thailand med sin nya dam, vilken dam i ordningen vet jag inte.
Fina pappa som inte en gång slår en signal till sin, i huvudstaden, hårt studerande dotter och undrar hur hon har det, hur det går för henne och framför allt, hur hon mår.
Nej, sådant har inte fina pappor tid för men gapa efter delad vårdnad det gick ju bra.
Fina pappa som haft semester varenda sommar sedan vi lämnade honom men inte en gång undrat vad hans barn ska göra under sommaren. Fina pappa som haft råd att hålla sig med bil, köpa kläder, nu telefon osv osv osv...
Jo man kan ju alltid trösta sig med att han faktiskt har förlorat sina barns respekt och att han förmodligen kommer att dö väldigt ensam, vilket jag för övrigt unnar honom, men jag tycker det är helt sjukt att en man, en människa kan agera på det sättet och ändå ha mage att kalla sig för pappa!
Den rätten har han förverkat för länge sedan.
De skydligheter han har gentemot sina barn, dom har han för länge sedan glömt eller struntat i.
Jo, man kan alltid säga, som för många korkade kvinnor (och män) gör; att du har ju barnen och deras kärlek.
Ja det har jag, men jag har också förlorat så otroligt mycket, har fått slita som en idiot och på den resan, inte på något sätt funnit varken tid, ork eller pengar till att ha ett eget socialt liv.
Det är väl jävligt rättvist eller hur?
Men tar man upp det ämnet så kvider en del dårar om att man då är avundsjuk, bitter eller så har man inte släppt taget!
Fuck you all. Det var jag som valde bort ett totalt värdelöst förhållande. Det var jag som inte längre ville vara varken hora eller madonna. Det var jag som gick och det är också barnen och jag som har fått betala. Vi gör det fortfarande.
måndagen den 19:e december 2011
Julhelvetet
Hos sonen och mig är det tyst.
Vi lever ett märkligt liv han och jag.
Hos oss har ingen bakat lussekatter eller pepparkakor.
Julstämning, vad är det?
Glögg har jag inte haft råd att köpa.
Jag vill inte ens ha någon jul i år. Vill mest sova förbi eländet.
Låta de trista dagarna, som bara påminner om det futtiga och fattiga liv vi lever, försvinna som hade de aldrig funnits.
Hela julfirandet känns fullkomligt menlöst.
Jag har inte råd med det.
Vill inte vara med om det alls.
Låt mig försvinna från dessa dagar. Please
Vi lever ett märkligt liv han och jag.
Hos oss har ingen bakat lussekatter eller pepparkakor.
Julstämning, vad är det?
Glögg har jag inte haft råd att köpa.
Jag vill inte ens ha någon jul i år. Vill mest sova förbi eländet.
Låta de trista dagarna, som bara påminner om det futtiga och fattiga liv vi lever, försvinna som hade de aldrig funnits.
Hela julfirandet känns fullkomligt menlöst.
Jag har inte råd med det.
Vill inte vara med om det alls.
Låt mig försvinna från dessa dagar. Please
torsdagen den 15:e december 2011
tre veckor
och jag har talat med en enda verklig person. en människa. livs levande.
fantastiskt.
jag är grymt tacksam för de fem minuter jag fick av någon slags mänsklighet.
fem jävla minuter på tre hela veckor.
jag är lyckligt lottad.
fantastiskt.
jag är grymt tacksam för de fem minuter jag fick av någon slags mänsklighet.
fem jävla minuter på tre hela veckor.
jag är lyckligt lottad.
söndagen den 11:e december 2011
Inget spelar någon roll
Jag har gått runt länge nu och gjort det folk förväntar sig.
Klistrat på ett leende, spelat glad för att ingen ska tycka att jag är jobbig och trist.
Jag har hållt tyst om allt. Inte en enda gång nämnt hur jag känner det, hur jag mår eller om jag är ledsen och ensam.
Inte en enda dag har någon orkat fråga, orkat byr sig. Nä för om man håller käften blir alla så jävla nöjda, då är ju allt bra, eller hur och man slipper bry sig om sin medmänniska.
Aldrig i helvete mer att jag kommer berätta om mig, mina dagar eller annat.
Det tjänar inget till. Inget förändras hur man än gör.
Tystnad och hyckleri det är tidens melodi.
Håll käften och var glad!
Ja ja, det är så det får bli och mina tankar, mitt hopplösa liv och min sorg, min ensamhet den håller jag för mig själv. Tyst ska min mun vara. Tyst för gott. Jag kan också spela teater!
Endast här på bloggen, det enda ställe där jag kan skriva precis det jag känner, endast här finns jag. Allt annat är och förblir tystnad.
Så slipper jag åtminstone bli besviken på det totala ointresse gällande min person och mitt liv.
Klistrat på ett leende, spelat glad för att ingen ska tycka att jag är jobbig och trist.
Jag har hållt tyst om allt. Inte en enda gång nämnt hur jag känner det, hur jag mår eller om jag är ledsen och ensam.
Inte en enda dag har någon orkat fråga, orkat byr sig. Nä för om man håller käften blir alla så jävla nöjda, då är ju allt bra, eller hur och man slipper bry sig om sin medmänniska.
Aldrig i helvete mer att jag kommer berätta om mig, mina dagar eller annat.
Det tjänar inget till. Inget förändras hur man än gör.
Tystnad och hyckleri det är tidens melodi.
Håll käften och var glad!
Ja ja, det är så det får bli och mina tankar, mitt hopplösa liv och min sorg, min ensamhet den håller jag för mig själv. Tyst ska min mun vara. Tyst för gott. Jag kan också spela teater!
Endast här på bloggen, det enda ställe där jag kan skriva precis det jag känner, endast här finns jag. Allt annat är och förblir tystnad.
Så slipper jag åtminstone bli besviken på det totala ointresse gällande min person och mitt liv.
Så blev det söndag.
Och inte fan är det så mycket bättre än lördag!
Jag läste alldeles nyss om någon som städade för att slippa tänka.
Det gjorde jag igår. Städade överallt för att hålla tankarna och tiden i schack.
Det lyckades en stund, så länge jag höll på. Ingen kan städa en hel dag eller en hel kväll.
Det blir färdigt och sedan ramlar verkligheten över en igen. Som en rejäl käftsmäll. En spark rakt i magen så man tappar andan och sitter kippande efter luft med tårarna rinnande längs med kinden.
Pissliv!
Idag är det alltså söndag och inget är förändrat. Allt är samma. Samma trista menlösa liv
utan substans, utan värde, utan allt.
En dag då tankarna återvänder på ett snyggt slut. Slut på allt.
Jag skulle önska att det någon jävla dag fanns en enda riktigt människa som verkligen undrade på riktigt hur jag har det, hur det går, hur jag mår, hur jag står ut och som sedan också orkade lyssna till svaret.
Det finns ingen som gör det. Ingen!
Och det gör ensamheten så mycket värre och så mycket svårare att leva med. Vetskapen om att ingen bryr sig, ingen lyssnar och ingen frågar med ärligt intresse.
Dagens höjdpunkt, eller som positivivrarna skulle säga, dagens lilla guldkorn, får väl bli en promenad men det har jag ingen lust till. Tystnaden och ensamheten blir bara mer påtaglig när jag går längs med vägen som en idiot med ensamhets-stämpeln fastbränd i pannan.
Till råga på allt så är det snart jul. Jag har inte råd att fira jul. Har inte råd att köpa någon julmat och ännu mindre har jag råd att köpa någon julklapp till mina barn. Lönen jag får strax före julafton ska ju dessutom räcka en vecka längre än vanligt.
Så nu får jag helt enkelt säga åt de två barn som firar jul med mig att det blir ingen julmat i år. Vi får äta något vanligt som inte kostar för mycket. Och det blir inte en enda liten simpel julklapp heller. Kanske kan jag köpa lite godis i alla fall men just nu har jag mest lust att sova mig genom julhelvetet och slippa allt som har med jul att göra.
Jag vill fan inte fira det alls längre.
Det gör bara ont.
Idag vill jag mer än vanligt försvinna från detta meningslösa liv!
Jag läste alldeles nyss om någon som städade för att slippa tänka.
Det gjorde jag igår. Städade överallt för att hålla tankarna och tiden i schack.
Det lyckades en stund, så länge jag höll på. Ingen kan städa en hel dag eller en hel kväll.
Det blir färdigt och sedan ramlar verkligheten över en igen. Som en rejäl käftsmäll. En spark rakt i magen så man tappar andan och sitter kippande efter luft med tårarna rinnande längs med kinden.
Pissliv!
Idag är det alltså söndag och inget är förändrat. Allt är samma. Samma trista menlösa liv
utan substans, utan värde, utan allt.
En dag då tankarna återvänder på ett snyggt slut. Slut på allt.
Jag skulle önska att det någon jävla dag fanns en enda riktigt människa som verkligen undrade på riktigt hur jag har det, hur det går, hur jag mår, hur jag står ut och som sedan också orkade lyssna till svaret.
Det finns ingen som gör det. Ingen!
Och det gör ensamheten så mycket värre och så mycket svårare att leva med. Vetskapen om att ingen bryr sig, ingen lyssnar och ingen frågar med ärligt intresse.
Dagens höjdpunkt, eller som positivivrarna skulle säga, dagens lilla guldkorn, får väl bli en promenad men det har jag ingen lust till. Tystnaden och ensamheten blir bara mer påtaglig när jag går längs med vägen som en idiot med ensamhets-stämpeln fastbränd i pannan.
Till råga på allt så är det snart jul. Jag har inte råd att fira jul. Har inte råd att köpa någon julmat och ännu mindre har jag råd att köpa någon julklapp till mina barn. Lönen jag får strax före julafton ska ju dessutom räcka en vecka längre än vanligt.
Så nu får jag helt enkelt säga åt de två barn som firar jul med mig att det blir ingen julmat i år. Vi får äta något vanligt som inte kostar för mycket. Och det blir inte en enda liten simpel julklapp heller. Kanske kan jag köpa lite godis i alla fall men just nu har jag mest lust att sova mig genom julhelvetet och slippa allt som har med jul att göra.
Jag vill fan inte fira det alls längre.
Det gör bara ont.
Idag vill jag mer än vanligt försvinna från detta meningslösa liv!
lördagen den 10:e december 2011
Lördag.
Ja ha. Och?
Vem fan bryr sig?
Ingen, allra minst jag.
Det är bara ännu en dag som ska gå.
I tystnad.
Utan röster.
Utan något att göra.
Utan allt.
Lördag. Skit samma.
Man kan alltid tröstäta.
Vem fan bryr sig?
Ingen, allra minst jag.
Det är bara ännu en dag som ska gå.
I tystnad.
Utan röster.
Utan något att göra.
Utan allt.
Lördag. Skit samma.
Man kan alltid tröstäta.
fredagen den 4:e november 2011
söndagen den 30:e oktober 2011
Kväll och nästan natt
Så var denna helgen nästan över. Jag drar en lättnadens suck samtidigt som jag bävar för veckan som kommer.
Räknade ut att denna månad har jag träffat människor tre gånger, dvs människor utanför arbetet. Min dotter två gånger och den enda vän jag har, en gång. Tre gånger på en hel månad. Herre gud så sjukt livet blivit. Så fattigt på alla plan.
Det är tomt på samtal av värde i mitt liv. Det är tomt på det mesta.
Är det så märkligt då att man finner det otroligt meningslöst, att tankarna på att försvinna växer mer och mer?
vad är det för mening med att vakna upp varje dag till det här? Jag ser ingen mening med det.
Jag ser ingenting mer än en ändlös räcka av meningslösa dagar och timmar och jag känner mig fullkomligt urgröpt, urholkad och tom. Jag känner mig meningslös och obehövd.
Som om jag inte har något att tillföra någon alls. Och jag måste alltid hålla käften om hur jag ser på livet och hur jag mår i det.
Jag måste alltid klistra på det där tunna leendet, gå rakryggad och låtsas, varenda jävla dag låtsas jag för att inte irritera någon, för att inte göra någon besvärad och obekväm.
Varenda dag, se ut som de lyckliga, de som har något att leva för.
Till vilken nytta? Inte är det för mig i alla fall.
Inget är för mig.
Denna helg har varit överjävlig. Så grymt ensam och lika grymt rastlös har jag vandrat runt i lägenheten utan att lyckas finna på något som skingrar tankarna och hopplösheten, vandrar runt mellan rummen och datorn.
Lediga dagar som skulle njutas har varit en ren plåga och ångesten över livet har värkt hela tiden. Livet som bränner och svider som eld, som endast gör ont, som aldrig, aldrig känns meningsfullt.
Denna helg har jag velat försvinna mer än vanligt. Det är en gåta varför jag inte gör det.
Räknade ut att denna månad har jag träffat människor tre gånger, dvs människor utanför arbetet. Min dotter två gånger och den enda vän jag har, en gång. Tre gånger på en hel månad. Herre gud så sjukt livet blivit. Så fattigt på alla plan.
Det är tomt på samtal av värde i mitt liv. Det är tomt på det mesta.
Är det så märkligt då att man finner det otroligt meningslöst, att tankarna på att försvinna växer mer och mer?
vad är det för mening med att vakna upp varje dag till det här? Jag ser ingen mening med det.
Jag ser ingenting mer än en ändlös räcka av meningslösa dagar och timmar och jag känner mig fullkomligt urgröpt, urholkad och tom. Jag känner mig meningslös och obehövd.
Som om jag inte har något att tillföra någon alls. Och jag måste alltid hålla käften om hur jag ser på livet och hur jag mår i det.
Jag måste alltid klistra på det där tunna leendet, gå rakryggad och låtsas, varenda jävla dag låtsas jag för att inte irritera någon, för att inte göra någon besvärad och obekväm.
Varenda dag, se ut som de lyckliga, de som har något att leva för.
Till vilken nytta? Inte är det för mig i alla fall.
Inget är för mig.
Denna helg har varit överjävlig. Så grymt ensam och lika grymt rastlös har jag vandrat runt i lägenheten utan att lyckas finna på något som skingrar tankarna och hopplösheten, vandrar runt mellan rummen och datorn.
Lediga dagar som skulle njutas har varit en ren plåga och ångesten över livet har värkt hela tiden. Livet som bränner och svider som eld, som endast gör ont, som aldrig, aldrig känns meningsfullt.
Denna helg har jag velat försvinna mer än vanligt. Det är en gåta varför jag inte gör det.
lördagen den 29:e oktober 2011
Sanningen ingen vill höra.
Jag stängde ner den här bloggen för ett tag sedan. Stängde ner och stängde in allt.
Tryckte undan varenda liten ful känsla som ville sticka fram.
Allt det som aldrig går att tala om. Det ingen vill lyssna till. Det ingen vill höra.
Jag stängde in allt som går att stänga in, klistrade på ett jävla smile i ansikte och stängde.
Det funkar inte. Inget blev ju bättre av det.
Jag skriver här enbart för min egen skull. Skiter högaktningsfullt i vem som läser eller inte gör det.
Bryr mig inte om ifall någon kommenterar eller tycker något. Jag skiter i det!
Jag skriver för mig. För att inte gå sönder fullständigt. För att kanske, kanske behålla en gnutta ork, för att stå ut med detta vidriga skitliv. För att inte dö fast jag oftast tycker det hade varit det allra bästa.
Jag skriver fan ta mig för att orka leva en dag till och en dag till och kanske ännu en. För att orka med det själsbefriande arbetet jag har, arbetet som inte ger mig ett enda dugg, arbetet jag numera vantrivs med och jag skriver för att orka med att ständigt vara ensam, veta att telefonen aldrig ringer, för att slippa känna hur väggarna faller över mig och jag skriver för att bringa någon jävla slags ordning i ett liv som stinker.
Jag skriver inte för att du eller du eller du ska finna något vackert här. Det här är inget annat än den pissiga sanningen. Pissiga sanningar doftar inte rosor och lavendel. Pissiga sanningar stinker illaluktande och kan du inte ta det så klicka dig vidare. J
Jag skriver för att jag hatar livet. Mitt liv. Hatar varenda liten äcklig dag som ska levas. Hatar varje vidrig kväll där ensamheten är det enda som känns och jag hatar alla lediga dagar för att tystnaden är det enda jag hör.
Jag skriver för att livet är så totalt meningslöst, så fullkomligt tomt och dött. Jag skriver för att inte bli galen på riktigt.
Jag skriver för att jag måste. Måste orka och fast jag inte ser en enda ljusning någonstans så vakanar jag varenda morgon till ännu en menlös dag. Till tysta tommar timmar som inte kan fyllas.
Till total meningslöshet.
Jag skriver för att jag trots allt lever, andas och står på benen. Fast jag inte vill.
Det finns ingen mening kvar längre. Bara en räcka tomma dagar som ska genomlevas. Bara död tid. Tom tid. Bara sorg och ledsamheter, bara ångest och rädsla. Bara väggarna som kryper närmare, som suger syret ur rummet och får mig att kippa efter andan.
Bara e n s a m h e t ...
Jag skriver för att stå ut och helt enkelt inte skjuta skallen av mig.
Jag skriver för att jag hatar att leva.
Frågor på det?
Tryckte undan varenda liten ful känsla som ville sticka fram.
Allt det som aldrig går att tala om. Det ingen vill lyssna till. Det ingen vill höra.
Jag stängde in allt som går att stänga in, klistrade på ett jävla smile i ansikte och stängde.
Det funkar inte. Inget blev ju bättre av det.
Jag skriver här enbart för min egen skull. Skiter högaktningsfullt i vem som läser eller inte gör det.
Bryr mig inte om ifall någon kommenterar eller tycker något. Jag skiter i det!
Jag skriver för mig. För att inte gå sönder fullständigt. För att kanske, kanske behålla en gnutta ork, för att stå ut med detta vidriga skitliv. För att inte dö fast jag oftast tycker det hade varit det allra bästa.
Jag skriver fan ta mig för att orka leva en dag till och en dag till och kanske ännu en. För att orka med det själsbefriande arbetet jag har, arbetet som inte ger mig ett enda dugg, arbetet jag numera vantrivs med och jag skriver för att orka med att ständigt vara ensam, veta att telefonen aldrig ringer, för att slippa känna hur väggarna faller över mig och jag skriver för att bringa någon jävla slags ordning i ett liv som stinker.
Jag skriver inte för att du eller du eller du ska finna något vackert här. Det här är inget annat än den pissiga sanningen. Pissiga sanningar doftar inte rosor och lavendel. Pissiga sanningar stinker illaluktande och kan du inte ta det så klicka dig vidare. J
Jag skriver för att jag hatar livet. Mitt liv. Hatar varenda liten äcklig dag som ska levas. Hatar varje vidrig kväll där ensamheten är det enda som känns och jag hatar alla lediga dagar för att tystnaden är det enda jag hör.
Jag skriver för att livet är så totalt meningslöst, så fullkomligt tomt och dött. Jag skriver för att inte bli galen på riktigt.
Jag skriver för att jag måste. Måste orka och fast jag inte ser en enda ljusning någonstans så vakanar jag varenda morgon till ännu en menlös dag. Till tysta tommar timmar som inte kan fyllas.
Till total meningslöshet.
Jag skriver för att jag trots allt lever, andas och står på benen. Fast jag inte vill.
Det finns ingen mening kvar längre. Bara en räcka tomma dagar som ska genomlevas. Bara död tid. Tom tid. Bara sorg och ledsamheter, bara ångest och rädsla. Bara väggarna som kryper närmare, som suger syret ur rummet och får mig att kippa efter andan.
Bara e n s a m h e t ...
Jag skriver för att stå ut och helt enkelt inte skjuta skallen av mig.
Jag skriver för att jag hatar att leva.
Frågor på det?
söndagen den 31:e juli 2011
Önskan
Att jag inte vore så feg.
Då skulle jag slippa detta meningslösa liv.
Alla dessa dagar av fullständig tomhet.
Inget fyller mig.
Inget eller ingen finns som ger hopp eller ens en gnutta lindring.
Mörket, det slutgiltiga, det enda som återstår.
Sedan frid.
tisdagen den 26:e juli 2011
Absurt
Det är märkligt ändå, jag kan vara på väg till affären, kan möta någon granne, stanna till ett par minuter, prata lite och jag kan till och med skratta och hela tiden finns tanken där, lite i skymundan men ändå så levande.
Tanken på hur, men allra mest tanken på lättnaden att bara försvinna. Som att andas ut och veta att inte ett enda andetag till kommer att tas varken i smärta eller sorg.
När, finns inte i tankarna för när, det är alltid en dag när sorgen och meningslösheten är för stor.
När vet jag inte men jag vet att jag kommit dithän att tanken inte alls är mig främmande.
Jag ser ingen som helst mening varken med dagarna, kvällarna eller helgerna. Det är så långt bort att det inte finns längre.
Och jag vet allt om att finna ljuspunkter och små halmstrån för att härda ut men varför?
Varför ska jag härda ut mer. Vad är meningen med det?
För att tillfredsställa andra?
Nej, det är inte andra som lever mitt liv. Det är jag.
Kanske är det som Ann Heberlein skriver att; Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva men å andra sidan är det en anledning så god som någon.
Tiden betyder inget längre. Inget betyder något. Jag betyder inget.
Jag är redan död.
söndagen den 24:e juli 2011
Avsked
Det bråkar inuti
mer än vanligt
jag tänker mig
ett avskedsbrev
lugnt och sakligt
ta farväl
bara så
jag tänker mig det
dagarna är inget värda
längre
tiden betyder inget alls
lördagen den 23:e juli 2011
Idag
Äcklad är ordet.
Dagens känsla sprungen direkt ur ensamhet, tomhet och rastlöshet.
Och meningslösheten sprider sig som en eld genom kroppen.
Finner den inte. Meningen med allt det här.
Obehövd. Oälskad.
Bara sjukt rastlös och lika sjukt ensam.
Finns det någon som kan kalla det här livet för värt att leva?
JAg kan det inte. Verkligen inte.
söndagen den 17:e juli 2011
Dags igen
I morgon börjar arbetet igen.
Jag har haft flera veckors semester.
Jag har gjort i det närmaste ingenting.
Inte badat.
Inte solat.
Inte upplevt något direkt.
Mest har jag suttit i ensamhet på balkongen
och funderat vad i mitt liv som är något värt.
Jobb igen alltså. Inte är det särskilt upplyftande heller.
Då kommer frågorna; Vad har du gjort på din semester då? Rest? Hittat på ngt kul?
Med tanke på att jag har förbannat svårt för att ljuga så blir det knepigt.
Sanningen vill ingen höra eller lyssna till.
fredagen den 15:e juli 2011
Ordtom
Jag skriver inte mycket här.
Finns inte mycket att orda om.
Sommaren har hunnit mer än halvvägs.
Jag är tom och ointresserad.
Semestern har varit ganska trist och menlös.
Promenader och innesittande.
No money och inget sällskap.
Jag förundras över mig själv. Hur jag inte går i bitar.
Hur jag står ut och överlever ensamlivet och tomheten som skriker.
Dag efter dag.
Jag fattas liv.
Men livet fattas inte mig.
Uppenbarligen.
En sak tänker jag på.
Hämnden.
Ljuva, ljuva tanken.
Att en dag kunna ge igen. Få någon att känna samma smärta,
samma utsatthet och samma maktlöshet.
Jag skäms inte för det.
En dag blir det så.
Jag bidar min tid och vet när det är dags.
Snart
torsdagen den 23:e juni 2011
Helg, förbannade helg...
I morgon är det midsommarafton.
Mysigt och roligt tycker de flesta.
Det tycker inte jag.
Det blir det bara ännu en helg som ska glömmas bort och helst försvinna
fort som fan.
Här blir det varken glatt och trevligt umgänge och än mindre någon midsommarmat.
Och nu tänker de flesta att man kan ju göra det lite mysigt för sig själv och på så sätt
ändå mana fram lite av den där midsommarkänslan.
Visst, men har man gjort det ett antal gånger, ett stort antal jävla helger, så skapar det till slut en fadd smak i munnen och rullgardinen åker ner med en smäll.
Så därför... bye bye midsommar. Denna dag och afton raderar jag ur almanackan.
Ingen sill o potatis. Inga jordgubbar. Ingen grillning framåt kvällen. Inga skratt och inga samtal.
I morgon dränker jag endast sorgerna, fattigdomen och ensamheten med hjälp av några glas vin och lurar mig lycklig för några timmar.
Bye bye midsommar
måndagen den 13:e juni 2011
Kunskaper, dessa förbannade kunskaper!
Man ska aldrig vädja till någons samvete.
Det blir så svårt när man tvingas upptäcka att den inget har.
Mandolinen är såld. Jag fick inte särskilt mycket för den men dock en påfyllnad i den tomma plånboken med några hundra.
Nu hoppas jag bara att någon vill köpa de andra två instrumenten. Det skulle rädda större delen av denna månaden för sonen och mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
